Aftonbladet – 22 mars 1853, sida 1

gerna eklärerat staden och antändt lusteldar. De underläto icke att högljudt beklaga miss Pococks olycka; vid att höra dem måste man tro att hon blifvit vida värre bedragen än man i allmänhet antog. William var en äfventyrare, en jögare efter arftagerskor, som dref förförelsen som handtverk; det var allmänt kändt att han icke skydde för någon skandal, och som bevis derpå behöfde man endast anföra att han öppet installerat sin: tvätterska i sitt eget hus. Detta sista rykte, mera trolöst förgiftadt än alla de andra, kom till Williams kunskapi ett anonymt bref, och kastade en ny skugga af sorg öfver hans sinne. Ellen,, sade han, den stackars Ellen; så lågt förtalad! hon oskulden; renheten sjelf! hon, som tjenar mig med ett så oegennyttigt nit; hvilken nedrighet! Och han kallade genast den unga flickan och ville uppgöra sina räkningar med henne. ; Förvånad, nedslagen frågade Eilen honom om han var missnöjd raed henne; — Nej, nej, långt derifrån, mitt barp; men det är just emedan ni är oklanderlig, som jag i ert eget intresse måste bortskicka er. Ellen gret; hon tömde långsamt sina fickor för att derur hemta den hushållsbok som han begärde; men hon påträffade den icke. Under det hon sökte nedföll en liten bönbok som William upptog och händelsevis öppnade, i — Hvad är detta! — utropade ban, med ögonen fästade på det första bladet: — Ellen dAbernon! Ni har samma namn som jag? Hon rodnade liksom för att ursäkta en ofrivillig förtrolighet. — Och ni är född i denna stad? — Ja, min herre. — Hvad gjorde er far? . .— Han var sjöman, men jag mins honom icke; han omkom under ett skeppsbrott vid tjugufem ärs åider, — Vet ni ingenting mer om er familj? Ellen rodnade ånyo. Willism var entrögen; hon underrättade honom då att hennes far