Aftonbladet – 21 mars 1853, sida 2

nom ut ur hamnen i en lika grym:som onyttig karantän.. Hon svarade honom att-hon var så säker på sitt hjerta, att hon utan fruktan uppsköt den väntade föreningen och om hon å-s:n sida hade samma förtroende till de känslor han för henne uttryckte, begrep hon icke hvarföre han begärde med så mycken enträgenhet ett ovilkorligt afgörande. William invände att en tålig kärlek gränsar så mycket till likgiltighet att han icke förstod den; och tillade att, ehuru besluten att lyda, lyder han endast med smärta och att hvarje dag är för honom en tortyr -mera.. Lavinia vacklade ett ögonblick, .tvekade och betraktade honom med en medlidsam: blick. — Skona mig, — sade hon.— jag måste rådfråga mitt förnuft. snarare än mitt hjerta. Främling i denna stad, vet ni ickeatt det är den elakaste i England; vi hafva. båda två afondsmän färdiga att förtala vår skyndsambet, och vi böra beröfva dem den -glädje som de vänta sig, i det vi icke brista i någon konvenans huru sträng: den än må vara. Sålunda tillbakavisad af far och-dotter, var William nödsakad att stödja sig på sig sjelf och i grund undersöka sin belägenhet. Han hade ett tåte-å-tete med sin kassakista som isade honom af fasa; några få louisdorer lågo strödda .på bottnen. Han genomgick listan på sina: fordringsögare; den hade en sådan längd att han mäste skära den i tu. Han ställde på ena sidan dem som voro i stånd att vänta och på andra. dem : som: behofvet kunde göra besvärliga och följaktligen farliga. Till detta sednare antal.hörde de som försågo honom med hans dagliga. behof, och främst på denna lista. figurerade hans tvätterska, osktadt hon: ännu ingenting. begärt. Han I hade hört att hon födde en gammal mor med Isitt arbete, och han skulle blygts att bedraga bennes tillgifvenhet. Han gjorde mera: han jförtrodde henne åtskilligt syarbete och uppIdrog henne att iordningställa hans lilla husI Å I ). Ellen (det var den unga arbeterskans namn) fullgjorde sina åligganden med klokhet och