Aftonbladet – 21 mars 1853, sida 1

främlingen, och allt som förut synts William simpelt och förglöst, antog en mera leende gestalt; glansen at denna oväntade stjerna återstrålade öfver Ilchester; och London var mindre saknadt. Advokaten gjörde intrycket af detta första möte ännu mera genomträngande och djupt, derigenom att han förkortade det. Angelägen att visa sitt nit, ekyndade hen att föra William. till hans förfäders boning, hvartill han öfverlemnade nycklarna med en min så högtidlig som den hade anstått guvernören påen fästning. Familjen Stoke dAbernons hug, en vördnadsvärd oldfru för stadens alla gamla byggnader, hade så länge varit obebodt att det nästan blifvit obeboeligt. Dess sista invånare hade varit metodister, som, för attänpassa det till sin sekts mysticism, igenspikat flera fönster för att utestänga dagern. Det hade härigenom fått tycke af ett carthöuserkloster. Ett enda rum, möbleradt med göthiska möbler, var någorlunda snyggt. Der slog William sig ner, fast besluten att reparera de andra och föryngra hela inredningen — så snart han skulle kunna. Ar det icke den hederlige Richard, nordens Sancho Panza, som har sagt: Förvissa dig innan du bygger på papperet, att sten icke fattas dig. Men hvarken Sancho eller Richard har låtit utgå från någons läpper det förtroendefulla utropet: då jag blir i stånd. Vilja och kunna, det är problemet, hela lifvets strid, de dumdristiga begärelserna, de naiva förhoppningarna äro liksom vexlar dragna på framtiden; man diskonterar dem i illusioner reed förbindelse att betala dem i lidanden. William hade bordt besinna det då han såg penningarna, i stället för att komma, tvärtom dag ifrån dag smälta samman. Men han tröttnade icke att uppgöra planer; bang kärlek förde honom oupphörligt i den ideala verldens dunkla regioner, hvarifrån den verkliga verlden endast syntes som den sky, hvarpå de himmelska andarne sväfva. Han såg i allt Lavinia, eller såg ingenting annat än