Aftonbladet – 21 mars 1853, sida 1

a till honom. Dessutom skulle deticke vars passande att jag ensarå framträdde till mins förfäders härd; om jag införes af en annan. skall jag sparas mödan att uppräkna mina titia och värdigheter. ä Den lsgkarl som? var hedrad med familjer Stoke dAbernons förtroende var en viss Sanuel Paocock, en gammal assis-advokat hvilgen hade betolkat Botany Boy med sine dygliga klienter och som, sedan han dragit sig illbaka från advokatsbefattningen, hade gjort sig till ombud för lika många dåliga affarer, som han för egen räkning hade gjort förräffliga. Han återvände just ifrån Guildhall, vållande i handen den långa blå pung, som väres af alla praktiserande advokater i gamla England, då William inställde sig hos honom. Jan genomforskade den nykomne med ett ögonkast, och finnande hos honom alla kän1emärken på en bemedlad gentleman, emotog han honom med mycken förbindlighet, pad honom instiga i sitt förmak och presenerade honom för sin dotter. Lavinia Pocock gällde för Ilchesters underrerk. Alla stadens dandys och alla som rodde sig vara det — och antalet deraf var ändligt — hade icke beundran för annat än enne. En af dessa som skref vers, sådana nan -gör i Oxford, hade jemfört henne med Vesta, på hvars trefot brann en beständig röelse, och liknelsen var i dubbelt afseende räftande, ty Lovinia syntes icke mindre rämmande än den romerska gudinnan för all anke på giftermål; likgiltig för sina ifrigaste jeundrare syntes hon vänta någon kärlekens Messias. Denne Messias, var den slutligen anänd? Man hade kunnat tro så af den lifliga odnad som färgade hennes kinder då hon mottog Williams första kompliment. Han, lNiflig, välväxt och af en behaglig fiur, hade i Montreals balffransyska soiet förlorat denna ärftliga styffiet som Lonlons dandys: först bortlägga på kontinenten ich hvarifrån provinsens aldrig fullkomligt unna frigöra sig. Lavinia: på sin sida förbländade den uvge