Aftonbladet – 18 mars 1853, sida 3

(Införes mot betalning.) Vid underrättelsen om CARL WILHELM von ROSENS död. : Be djupt sörjände föräldrarne tillegaadt. Södrens rosor trifvas ej i norden, Nej, de bexna för dess kalla flägt, Tvinande de böja sig mot jorden, Ty dess stänglar äro med den slägt, Men det doft, som uti kalken hvilar, Då det vidrörs af den kalla vind, Emot. högre, ljusa rymåer ilar — — — Så förbleknade den spädas kind, Hvilkens bortgång J nu djupt begråten, Hvilkeos lif på jorden var så kort — — Men han hviskar till Er: O 1 föriåten A!tt iag gick så skyndsamt från Er bort! Här var ej mitt hemland — nej — i ljuset vVill jag bo. Ea Evgel stod hos mig — — Smekande ban bjöd mig lemea gruset sOch mot bögre rymder följa sig. i O ! ban måadei färger klara, Uti drömmen, för mig englärs land. Slutligt ville han ej ersam fara Åter uppåt — och han tog min hacd — 201 förlåten att jag Engela följde Till de sälla landen der han bor! Na jag har fått veta bvad ban döljde, Hvem han var, — — O1! Enogelna var min bror. Nu är också jag — min broders like! — O! hvad salghet vi pjata här, I det sköna herrliga Gads Trike Der elt evigt nådens solsken) är ! Ja han är Er Engel nu den lita, Bedjande för Eder: väl hos Gnd, Bergad undan verldens flärd ech villa , Prydd med salighetens Hvita skrud. Billig är den sorg, som Edra hjertan Känna vid föflasten al Er son ; Gud allena kan fö-milsra smärtan, Han som gaf tog åter snart sitt lån. Luvgnens ädla Makar — Edra tårar Falia ej på Eder äsklings stöft! . Kroppen vecklas en gång ut i bimlens vårar, En gång hugnens J af rosens doft.