Aftonbladet – 18 mars 1853, sida 2

nen han sade ingenting utan endast skakade ina fjädrar. När de kommo:i land envisales sjömännen att föra Barney till kyrkogården, just till samma fläck der han mött den rolösa sköna, hvilken, att sluta af åtskilliga öljande omständigheter, sannolikt icke var något mindre än en af lurendrejarnes laggifta 1ustru. I en handvändning hade de sammansvurne försvunnit, och Barney var lemnad ensam bland grafvarne. Snart hörde han ljudet af röster, och förlägen öfver den komiska anblick han erbjöd, tog han till fötterna, men snafvade på några qvistar och föll hufvudstupa i en graf, öppnad, som det tycktes, just expres för honom samma morgon. Just som han låg der förbluffad och nästan ifrån sina sinnen, klingade den glada bröllopsringningen som återkallade honom till medvetande af sin belägenhet. Han kraflade sig upp på benen, och med händerna fattande kanten af grafven, lyckades det honom att höja sig med halfva hufvudet öfver marken, just lagom för att se atträda ur kyrkan en rodnande nyvigd brud i för detta fru Blonds person, ochi hennes äkta man bodbetjenten hos sidenkrämaren snedt öfver gatan. Mrs Blond hade länge begrunlat hans hemliga anbud, men Barneys visiom, — hans grannlaga sätt ali leta sig fram ill hennes gunst, — hade. för alltid afgiort rennes val. Sidenkrämaren gick der nu som orudgum, Barney stod der han stod, som ungkarl. Hans rival var fästad för lifvet — 3arney var endast tjärad och fjädrad.