Denna manöver tycktes vara på förhand aftalad med vind och våg; ty i samma ögonblick uppsprang en styf nordvestlig bris, hafvet reste sig som bergspetsar, och skutan hoppade lätt som en kork på vågornas toppar. Hvad kunde, under ett sådant elementernas uppror, Barney vänta af sin mage annat än uppror? Det var ögoaskenligt att hans vaktare bildat sig en riktig föreställning om dess svaghet, ty ära den som ära bör, — med en hemlig känsla af mensklighet hade de borttagit klädet som var bundet för Barneys mun. ; Stormen skrek sig sjelf till ro liksom ett bortskämdt barn, och morgondagens soluppgick klar och strålande öfver vågorna. Det var Barnaby Palms bröllopsmorgon, och liggande sammankrumpen i sin vrå lik en vresig hund, räknade han timmarne som slogo från kyrktornet, vid hvars fot en brud snart skulle för honom utgjuta tårar af bedragen väntan, Barney suckade, — tiden skred — han pustade; en ny timma slog, han ropade högt, en ny och åter en, och han stormade och skrek och bönföll att få komma i land. Vilda och råa som hans förföljare hade visat sig, voro de dock menniskor, och vetande att Barnabys belägenhet — sågom dagbladen skulleuttrycka sig sedan saken blifvit bekant — kunde bättre kännas än beskrifvas, öppnade de dörren till hans fängelse och tilläto honom att leta sig fram på däck, Barney såg intet slafskepp, utan ultra Jemina; tillhörig några öfverdådiga lurendrejare på kusten.