Aftonbladet – 18 mars 1853, sida 1

gum. Nu var Barney, fastän bräddfull af kärlek, på en främmande plats, der han icke hade något annat att göra än atträkna minuterna. Om han således när klockan slog elfva vandrade af till kyrkogården, så var det ej föratt bryta sin trohet utan för att fördrifva sin tid. Ty hvad sängen angår, huru kunde han väl sofva med tanken på den glada morgondagen? Till kyrkogården vandrade han alltså. Natten var mörk — vinden var kall — han lyssnade efter förtjuserskans röst, och hörde ugglans tjut från kyrktornet. Tröende att man narrat honom kände han ett ögonblicks medlidande med enkan; rodnande öfver sin svaghet vände han sig just för att söka sitt herberge, när han kände någon fatta gin hand och ett sakta tysto mötte hans öra. Innan han kunde svara på förmaningen voro hans ben lyftade från marken, ögonen förbundna, munnen tillstoppad och armarne bundna på ryggen. Kunde Barney hafva vcrit en opartisk domare, skulle han sjeif hafva berömt den snabbhet hvarmed operationen gick för sig. Ett ögonblick trodde han sig gungad i en vagga, men plåskandet af åror öfvertygade honom om hans misstag: han vsr ate på vida, öppöa hafvet. Att bli såld till slaf var det som Barney minst tänkte på, kanske till storturkens egendom — och befordräs — befordras — till appsyningsman öfver seraljen! Barney tänkte på enkan och kände en dödskyla från hjessan ill fotabjellet! Barney hade ögonen förbundha, men det daktadt såg han tydligt en tförp ribytare med -mustacher så länga som vaänliga stångpiskor: Båten gjorde snart an en skuta af högst misstänkt beskaffenhet. Barhey slapp lyckligtvis om en stund att se henne. Fången lyftades ombord, och utan krus ik en bal bomull vräkte man honom i en vrå, med namn, heder och värdighet af en koj.