Aftonbladet – 18 mars 1853, sida 1

Lilla fru Blond kunde knappt andas af qväfd afsmak .vid menniskornas elakhet. sOch hvad söger hon ? Hon svär på att vi visserligen icke äro gifta, men: hon svär lika så dyrt på att — att — vi — vi borde vara det.s Mrs Blond satt tyst och eldröd. Barney, som i sin sjelfkära inbillning tog den förolämpade skönhetens vrede för den ljufva förvirringen af ett ertappadt hjerta, föll på sina knän och fattade enkans hand. I ögonblicket, och: liksom på öfverenskommelse, slocknade ljuset! I samma minut, för att råga förvirripgen hos enkan, stack bodgorsen Bobby in hufvudet genom dörren och gnällde i mörkret: Har hr Palms gått hem, misstress, så att jag får stänga porten? Barney rusade upp på fötterna och enkan ropade omedvetet på ljus. Ett ljus anskaffades i ögonblicket af den storögde pojken, som af sin matmor fick order att lysa Barney till porten. Palms följde Bobby några få steg, men stannade helt tvärt och vände om in till enkan. Som jag sade, dyraste fru Blond; som jag sade, hvad betyder guld emot ett godtrykte? Mrs Blond sade ingenting. Men Barney, som tog henneg tystnad för sin bästa vän, framställde sitt rieri i rena och klara ordalag, Det var tydigt att de sista händelserna hade gjort sin illbörliga verkan på enkans eftertanke, ty på hans ifriga böner lofvade hon att möta honom kyrkan. På det ceremonien icke skulle väcka någon uppmärksamhet hos de sqvalleraktiga grannarna, gjorde hon det vilkor att den skulle försiggå i en viss liten landtkyrka på sussexska kusten. Hela denna affär var uppgjord inom några få sekunder, medan Bobby stod med fingret på portlåset. Barney skred såsom en ny menniska till stället der Bobby väntade honom med en dank mellan fingrarna i en intagande halfdager. När