Aftonbladet – 17 mars 1853, sida 2

MET ff skola fördunkla denna sköna och herrliga verld — att egen befordran någonsin skall sökas på våra grannars likkistplåtar! — Med ett ord, när den döde var begrafven, blef Barney. enkans första bokhäållare. Under tre årg tid förestod Barnaby med exemplarisk nit. och skicklighet salig Peter Blonds affärer. Under tre års tid fortfor han, försigtigt letande sig fram, som han. trodde, till respekt i yrket, och -som han hoppades, till sin matmoders bevågenhet, hvilken sednare, vare det vetterligt, hade fem och tjugu års fördel öfver sin man, i det hon var så mycket yngre än han. Husets ställning var blomstrande — enkan hade redan för länge sedan aflagt den missklädande sorgdrägten, — Barney blef fet och skinande som en bäfver — och allting såg lofvande ut — nej det var ett tvifvel, en fruktan som emellanåt plågade vår hjeltes sinne. Med en besynnerlig vidskepelse kände Barney allt omkring sig osäs kert, ända tilldess ;kyrkan hade lagt sin hand på det. Dessutom — och hvarföre skulle vi dröja att erkänna det? — hade Barney sina grundsatser. I den mån han kom upp ismös ret kände han: eh växande respekt för alls männa omdömet; ej heller var det blott för egen del ban var så finkänslig. Han hade en mans känslor och såg enkans belägenhet. Följande dialog må derom gifva vittnesbörd. Hvad verlden angår, mistress Blond, så var säker på det, den blir med hvar dag allt värre och värre. Med dessa ord flyttade sig Barney närmare till enkan, hvars frodiga ansigte tycktes föga förmörkadt af hennes bokhållares melankoliska lefnadsklokhet. De sutto i bodkammaren — det var vid qvällmålstiden, Sedan måltiden var slutad, flödade moraliska reflexioner — af hvilka den nyss anförda ej är så dålig profbit — lik en ström från Barneys läppar, hvilken skenbarligen kände föfängligheten af allt lefvande kött. Det är nog min fru, för att ge en ung man lust att gål till skogs och bli en eremit.n (Forts. följer.)