Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 2

ad för att föra honom till London. Intet under ; Barnaby trodde, att han letat sig fram; iu hade han sgpelt bort nittiofem guinger. 2 Kar, , En gyllne bok kan ännu skrifvas om det åt gig sjelft lemnade snillets första strider i London — detta präktiga, eländiga, förädlande, förnedrande London. Om alla som lidit ville bigta sina lidanden, — ville visa sig i dessa stinkande, trådbara slarfvor, hvari de först trampade Londons gator -— ville måla dessa sår, som först blödde i dess vindsskrubbar — hvilken bok kunde ej sättas ihögmodets händer! hvilka allvarliga helsosamma tillrättavisningar åt lyckans sjelfviska söner! — hvilken söt hugsvalelse för det svaga vacklande sinnet! Det är sannt, man skulle väl se bokstäfver skrifna med blod — man skulle väl träffa skildringar af fasa och elände — af ädla naturer med klar och strålande blick, fastän hungerns vargar frossade på deras inelfvor — af bedragen väntan som sjönk i förtviflan — af elände som drömde om döden .och sökte den... Och sedan, hvilka talrika små konstgrepp att maskera med småleende ett gastblekt anlete — hvilka gjelfförsakelser — hvilka finter att dölja nakenheten undan: föraktets hånvlöje! Men sagan skulle ej blott blifva eländets. Nej — de skönaste uppenbarelser af ett menskligt hjerta, de ljufvaste kärlekstjenster af mensklig tillgifvenhet skulle försötma och försköna mången bedröflig historia. Huru ofta skulle vi höra den låge gifva tröst åt den högt uppsatta, den okunnige gifva umndervisning åt den högt lärde, de fattige på jorden hbjeipa och underhålla de rikt begåfvade! Barnaby var i London, men icke för att föröka antalet af lysande vagabonder, än utskjutna ur dess boningar för att sofva på ga