Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 2

tan, än spisande på silfver sida vid sida med my lord. Barnaby kände sig snart varm ij kläderna hos herrar Nokes Styles, och med en spindels kombinerande vishet och grannlagenhet, började han leta sig fram till sina rincipalers svaga sidor. Nokes var en man af stål; Styles var en vidja. Sedan Barnaby väl kommit under fund dermed kände han genast nödvändigheten att buga sig för den ena och böja den andra. . Se på den lata besten, han. drar icke ett enda pund, anmärkte den observanta Nokes, då han en afton stod i dörren till sitt magagin och betraktade en långsamt förbifarande lastvagn. Ej ett halft pund, sir,, instämde Barnaby, och likväl tviflar jag ej på att han äter sin lott hö och hafra. Men så är det att vara så alt säga i kompani med sådana som vilja draga : Rätt, Barnabyc, och Nokes? ansigte mörknade medan hans öga följde det långsarat framskridande lastdjuret. Den som vill arbeta, den får arbeta. Har herr Styles varit häri dag? Vi hoppas att det var omedvetet som Barnaby sammankopplade denna fråga med sina djupa betraktelser öfver arbetets fördelning, att det var utan afsigt som han lät denna gnista falla i krutet af herr Nokes känslor. Var deremot explosionen beräknad, så måste den moraliska mordbrännarens blod hafva svallat vid det smickrande beviset på hans framgång; ty Nokes var nära qväfd, Blodet rusade till bans ansigte, föll tillbaka, forsade åter, föll åter, och gaf Barnaby en lika vacker profkarta på lynnen och humörer, som den som är oså efterlemnadaf den vise Peireskius, Ihvilken med en utgift af ej så få ord fram ställer den nyttiga lärdomen han inhemtade genom. ett förstoringsglas eller mikroskop