Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 1

Gamle Palms satt i sin ekpanelade matsal, ifrigt sysselsatt med sin fimkost, hufvudsakligen bestående af kall bift och Kent-öi, tillfälligt utspädt med en droppe bränvin. Midi emot honom satt Barnaby, klädd-i splitternysa reskläder. Hang hållning och hans röst voro sjelfva ödmjukbetens. Han hade velat gifvs farbrodren sin själ, om en sådan transportering låtit göra sig, lika villigt som han räckte honom senapsburken. Saken var den, att Barnaby stod på väg att göra sitt inträde i verlden: han hade pådragit sina resstöflor för att anträda lifvets stora pilgrimsförd. Om ett par timmar skulle han leta sig genom hopen fram till London, der han skulle få anställving på herrar Nokes Styles kontor i City. Läsaren kan derat lätt gissa, att Barnaby var upprörd af det förestående evenemanget, att det spratt i hans hjerta när han tittade på den gamla ekpanelingen, med hvars alla maskhål ban var förtrolig — att han kände något tjockt i halsen när han kastade ögat på hafvet, som vräkte sig och vrålade i samklang med Januaristormen, dessa vågor som så ofta sjungit hang barndoms vaggvisa — att hans hjerta likt en hafsmussla ännu gaf gensvar till tonen. Det är ganska sarmolikt, fastän vi icke kunna ansvara för saken, att några sådana rörelser uppstego i pilgrimeng bröst, Men det äro vi sökra på, att Barnaby -kastade andäktiga ögon på en liten läderpung, som låg på bordet till höger om hans farbror. Barnaby höll ännu sina blickar föstade på dragbandet af bemälde pung, då Patience Mills inträdde med ett halft tjog ögg, som skulle komma ofvånpå dem redan förtärda solidare delen af måltiden. . Nu hade Patience ett ansigte och Kinder så runda och röda som en pion, de himmelsblåagte ögon och en mun, söt som en Vaxkaka, såsom en viss ung man på besagde