Aftonbladet – 15 mars 1853, sida 2

dast 1 medeltal uppgått till 1,.700,000 och afrådde, deras förökande, Skattkammarkanslern och flera officerare talade för nödvändigheten af de sedan 1815. försummade fästningsverkens iordningsställande, och de särskilda posterna beviljades utan votering. I öfverhuset inlemnade lord Derby gamma dag en stor mängd petitioner emot judarnes emancipation. Husets förhandlingar rörde sig omkring de s. k. reserverade kyrkogodsen i Canada, men förde icke till något resultat. I underhusets session den 1 Märs fördes en högst intressant debatt i frågan om de politiska flyktingarne. Lord Dudley Stuart väckte den, i det han uppfordrade regeringen att upplysa, huruvida de utländska makterna gjort försök att få de utländska politiska flyktingarne aflägsnade från England. Härpå svarade lord Palmerston i regeringens namn, att någon sådan begäran icke blifvit framstäld. Ja, han kunde tillägga att skulle en sådan fordran verkligen förebringas,skulle den med fasthet osh bestämdhet afvisas af regeringen; huset borde, sjelft kunna inse att regeringen omöjligen kunde handla annorlunda, då lagarne icke tillstadde den att bortvisa utländningar, som tagit sin tillflykt till England, De lagar som blifvit stiftade med afseende på flyktingars vistelse i landet gingo endast ut på att skydda Englands; men icke andra staters säkerhet. Han ville emellertid tillägga, att de flyktingar som funnit en säker tillflykt i landet och tillgodonjöto Englands gästfrihet, såväl i följe af hederns lagar, som af folkrättens och landets särskilda lagstiftning, voro i hög grad förpligtade att icke inlåta sig på stämplingar och förbrytelser, som kunde ådraga dem andra staters misshageller störa Englands inre lugn. Ke Redan innan denna förklaring blifvit afgifven, innehöll Times en läpgre artikel, hvari med största bestämdhet uttalades , att England aldrig skall kränka asylrätten för att göra utländska makter till viljes, och då denna organ eljest i allmänhet tar parti för reaktionen på fasta landet, kan den offentliga meningen i England med afseende på denna fråga anses så afgiord, att regeringen, äfven om den bade aldrig så god lust, icke skulle våga att efterkomma stormakternas fordringar. Vi böra bär tillägga efter tyska tidningar, attPreussen i denna fråga icke ämnar göra gemenssm sak med Rysg:land och Oste rike. I öfverhusets session den 1 Mars beslutades på grefve Malmesburys förslag, att en officiell. berättelse skulle framläggas öfver olyckshändelserna på jernvägarne. Lord Stanley of Alderney instämde å regeringens sida helt och hållet med . motionären deri, att en undersökning öfver anledningarnes till. de så ofta inträffande olycksfallen vore alldeles i sin ordning, men förklarade sig dock i alls mänhet emot någon slags å regeringens sida utöfvad polisuppsigt öfver jernvägatne, emedan derigenom de särskilda jernvägsdirektionerna skulle anse sig befrizde från allansvarighet, och således skulle det onda, sort man sökte förebygga, endast ytterligare tillväxa. I underhusets session den 2 Mars upptogs åter den ajournerade debatten öfver statsanslaget till det katolska lärareseminuriet i Maytooth: Såsom läsare erinrar sig hade till Mooners motion, om detta anslags indragande, ett arendement biifvit stäldt af hr Scholefield, af det innehåll att staten ej borde med anslag gynna något särskidt religiöst samfund (voluntary principle)... Idenna debatt deltgoisynnerhet medlemmarne för Irland, samt hir Häme och Fox. Amendementet förkastades slutligen med 202 röster mot 68. z j I Den 3 Mars fick billen om de reserverade kyrkogodsen i Canada sin andra läsning i underhuset efter en votering med 275 röster mot. 162 Generslpostmästaren meddelade den uppfysning att poststyrelsen hade under utarbetning en plan att förkorta tiden för postgången Imeilan London och Dublin. Den 4 interpeillerades i underhuset regerinIgen af lord Dudley Stuart i den montenegrinska frågan, angående de stora bärmsssor Isom både från ryska och österrikiska sidan sattes i rörelse mot den turkiska gränsen och de peremtöriska fordringar som af de två Tförstnätanda makterna ställdes mot den sistnämnde, och yrkades på framläggande af Österrikes och Portens noter i den monteneTgrinska saken. Lord J. Russell evarade å relgeringens. vägnar, att den vore fullkomligt Jense. med interpellanten om nödvändigheten att upprätthålla Portens af alla europeiska makter garanterade sjelfständighet. : Ingenting bedröfligare kunde för England tänkas än nödvändigheten att öfvertänks hvad som mäste göras i händelse af Turkiets möjliga underigång, hvarigenom frågor kunde uppstå som Tblefve ganska vådliga för den allmänna freIdens bestånd. Österrike hade alltid erkänt Portens öfverhöghet öfver Montenegro; Rysstlland hade deremot behandlat det såsom en Toberoende stat. En fullständig utredning I meddelades af tvistefrågorna, och lorden slöt flmed den förklaring, att Englands intresse fors i Idrade icke blott upprättbållandet af Portens i Isjelfständighet, utan äfven ett sådant ordnande tlaf dess förvaltning, att alla oroligheter kunde -I för framtiden afböjas, och han hoppades att -Istridigheterna skulle slitas genom. vänlig beti medling. I följe af denna förklaring tog lord Dudley Stuart sin motton tillbaka, (Enligt ilbvad man. enskildt erfarit, har det varit Eng, Jlands mening att icke. inskränka Big till di-Aplomatiska underhandlingar, utan göra en faktisx demonstration till tördel för turkiska rikets oberoende. För nögra veckor sedan skall Eogland bafva gjort Frankrike det förslag att Jt I Portens skyddande skicka en fransk-erJgelsk flotta till Konstantinopel, men franska kejsaren hade svarat att hans ställging för ögonblicket icke tillät honom att kasta sig i i så vidt utseende eventusliteter. Man 3user turkiska regeringens undfallenhet mot Österrkeg fordringar såsom närmaste följden af denna vägran, och anser det icke otroligt, att England på detta sätt öfvertygadt om otillförlitligheten af en allians med Frankrike, skall