Aftonbladet – 15 mars 1853, sida 1

dan den ena folkvandringen efter den andra sitt snabba tåg hit, och framför allt skola Amerikanarne skynda att taga fasta på det goda, som här så sjelfmant erbjuder sig, likasom de redan nu äro ifriga att med sina produkter om möjligt förekomma och uttränga andra, hvilket lätt låter göra sig för den förstkommande, då här ingen annan tull existerar än på spirituösardrycker. och vågra lyxarfiklar. Redan börja Kaliforniens misslyckade guldgräfvare att draga sig häråt, och snart skola de efterföljas af andra äfven ifrån de östra staterna. Hvad del skall mitt fädernesland taga i denna för alla tillbjudna välsignelse? Skola nordens starka, härdade, måttliga, arbetsamma söner dröja att härute eröfra hvad en karg fosterjord nekar? i Jag vet vi hafva ingen öfverbefolkning, vi hafva hundradetals mil ännu orödjade, väntande på att från vildmarker blifva skördefält. Men vi hafva ock täsentals fattiga, och mänga bland dessa sträfvande i sitt anletes svett ärligt och stilla under en ojemn fördelning af fördelar och bördor, brytande ett snappt bröd och njutande så föga af lifvets solskensdagar. Icke vill jag säga åt någon: lemna ditt hem, slit de band som fästa dig vid fosterjorden, och gå på andra sidan jordklotet att söka hvad lu eftersträfvar! Jag erkänner, att bättre är itet hemma är mycket ute, att ingen krydda ir så helsosam och välsmaklig äfven på den orftiga spisen, som känslan af det kära, ljufva remmet. Men, skall någon utvandra, å säser jag till honom med full öfvertygelse: vandra då i Guds namn hit! Min mening är cke att locka med retande, oroande målninsar, jag vill framför allt icke peka på fälten, iålvägarna och strömfårorna, der guldet gömner sig, slipprigt och: belt, der väl rikedomar nöjligen kunna upphemtas, men der ock oycka, armod, uselbet, lekamlig och andlig örnedring lika lätt kan bli den arme och godrogne lycksökarens hela nitvinst. Men jag ekar för en sådan på dessa feta yppiga åker