Aftonbladet – 14 mars 1853, sida 3

obehörigt kringresande och deltagande i läserikor ventiklars. å Uti 2 6 af 1-kap. Straftbalken stadgas: Dröpar eller andre grofve. Missgjerningsmän skola genast förska gjerning gripas, i häkte-sättas och utan upsko för tätta-ställas. Ej må borgen tagas, ther sake: gär ä lif, eller kropp, tå man med gjerningar ej böt mäå.: Äfven är i KongloBrefvet den 23 Mars 173 stadgadt; att--edsörebrytare skola, när de ä färsi gjerning: beträdas, eller-till gjerningen öfvertygad vardarse —:— i fängelse : inmanas. .. Och i-andrs momentet.3: af Kongl. Maj:ts den 29 Maj -184( gifoa stadga om försvarslösa och till allmänt arbet dömda personer är ock föreskrifvet: Anträffas för svarslös i annan stad eller socken än personen tillhör utan gällande pass eller tillständsbevis för utvandring försedd, dock vara stadd å annan väg eller ort är den, hvarpå passet eller beviset lyder, eller annorle des missbruka den genom passet eller beviset lemna de frihet, ege tillsynipgsman, äfvensom kronooc! stadsbetjeate att den försvarslösa häkta. Men dessa särskilda stadganden, genom hvilka po lismakten, utan domaremaktens mellankomst, kan be röfva en medborgare den personliga friheten, mäst naturligtvis, såsom undantag från den allx änna regel om denna frihet för hvar och en som icke blifvi dömd, tolkas efter ordalydelsen eller restriktivt. In gen mä häkta, utan i lag uttryckligen föreskrifver anledning. Frihet är regeln: häktning är undantag Det äligger säledes den, som vägar häkta annan, at visa laga skäl för ett sädant företag. Religionsbrot i allmänhet utgöra icke ett sädant skäl; ty ehuru ut spridånde af villfarande meningar är belagdt mec landstörvisning och säledes mäste räknas till grofv: missgerningar, är dock i Kongl. Brefvet den 23 Jan 1752 stadgadt, thet ingen för villfarande meninga i Religionen misstänkt person, innan ransakning och dom föregätt, må med arrest beläggas., Lagstiftå ren har sälunda, i afseende på häktning, gjort et undantag. till förmån för dem som äro misstänkt: för det gröfsta brott mot religionstvängstadgarne, et brott, som belägges med urbota straff. Men vi äre icke ens angifna för nägot dylikt brott. Första och andra gängen man dömes för deltagande i oloflig: konventiklar,, straffas man blott med böter. Få man nu icke häktas för det grofva brottet, som straf fas med landsförvisning, så kan än mindre häktnin ifrågakomma för den ringare förbrytelsen, som straffa. med böter. Obehörigt kringresande kan, säsom ofvan anförde lasrum visa, gälla såsom skäl för häktning af den som saknar bäde pass och laga försvar, eller ock äl försvarslös, samt utom den stad eller socken han till. hörer, träffas ä annan ort eller väg än den hvarpi hans pass lyder, Men icke får nägon som har laga försvar, än min dre den som är bosatt man och borgare, häktas fö obehörigt kringresande. Kongl. Päbudet af den 14 Augusti 1812 stadgar i 3: Anträftas någon sädan som bör innehafva pass, och finnes han vara stade ä väg till annor ort än passet innehällers, och kunne icke trovärdiga män i orten intyga att ban är vä känd, skall han unhållas och beledsagas till närma. ste kronobetjent, som på ,tjenligt sätt föranstaltar at han varder till konungens befallningshafvande öfver. lemnad med rapport om förhållandet.s Men dette stadgande kan ej på oss tillämpäås, ty: 1:o Voro våra pass icke ställda på någon viss ort, äs mindre utsatt hvilken väg vi skulle fara. 2:0 Kunde i örten bosatta personer intyga, att vi voro väl kända. Och dessutom innehäller det kongl. päbudet ingen tiog derom att de som sä skola öfverlemnas till ko nungens befallningshafvande få häktas, föras med fångskjuts och sättas i fängelse, Mot landssekreteraren P. de Laval torde ock börs framställas ansvärspästöenden för det han utan ringa ste lega skäl förvisat oss från Fakblu stad och Stor: Kopparbergs län, och genom sin päskritt annulera vära af laglig myndighet utfärdade pass. Stockholm den 9 Mars 1853. P. EF. Hejdenberg. Körsnär. Likheten med originalet intyga C. R. Löwstädt. B. H. S. Lundvall. Skräddare. . . Inspektor.