Aftonbladet – 9 mars 1853, sida 2

mur; der hon ännu efter en stund qvarlåg gnolande en ytterst omusikalisk slagdänga. Då mina shilling-utdelningar blefvo ännu frikostigare, fick jag snart hela det svarta gällskapet, inalles:en 16 personer, att för mig i månskenet dansa en och annan scen ur den bekanta corroboring. Utförd i all sin ståt innefattar denna dans en målning af hela deras lif och dess händelser: de upptända då eldar på 10 stegs afstånd, måla på, bröst, armar och mage hvita tvärstrimmor, så att de få utseendet af vederstyggliga benrangel och så utstyrde härma de än sina krig med anfall och spjutkastning, än enviget, än kängurujagter o. 8. v.: Jag fick endast se det sista, som öppnades af två svarta, som lekte hane och hona, ömsom kärligt. omfamnande hvarandra, lockande och innerligt, ömsom hatfullt bitande, förföljande, skadande. hvarandra; plötsligt synes en tredje, en svart man lurande på dem, de upptäcka honom, bjuda till att fly, men genomstingas af hans spjut, och dö under vridningar och hesa grymtningar. Det hela var snarare hemskt än intressant. De svarte äro till stor del förträngde, åtminstone från kustlandet, der ran likväl ständigt ser spår efter dem i de skogseldar, som öfverallt förhärjat stora sträckor. De som finnas: uppehålla sig dels i närheten af städer och nybyggen, der -de lefva af hvad afskräden som helst, dels ströfva omkring 1 buskarne, utan att veta af boningar, blott af bark uppresande ett tillfälligt skydd emot blåsten. samt nära sig af myror, pungdjur, ormar, blad och växtrötter. Dessa äro godmodiga, kufvade naturer, om hvilka man vet att berätta flera rörande prof. af sann tillgifvenhet och innerlig kärlek till. sina hvita vänner. De deremot i det inre, af europåerna hittills obesökta trakterna, äro mycket vildsinta, mordiska och oförsonliga, och m:r än en djerf resande har för deras spjut ljutit en qvalfull död, Utan begrepp om något högre väsende,