Aftonbladet – 9 mars 1853, sida 2

— — vånarne lösdrifvarlikt omkring i skaror, tiggande och supande, utan hus eller hem, nästan utan kläder. Vid en bäck några och 20 eng. mil från staden såg jag en liten koloni af dem, sysselsatta med fiske, harpunerande med en treuddig lans, lik ett ljuster. Elänligare och vederstyggligare: varelser har jag aldrig sett. Alla hade anletsdrag till hälften iknande :negrens, till hälften malayens, halfkrusiga, tofviga, i alla riktningar fladdrande hårtestar, låg panna, små dimmiga ögon, blåsprängda fyllhundslika läppar, framstående kindkotor, framdragen mun, insjunkna kinder, tillbakadragen sköggig haka, vanskapligt smala armar och ben, vämjeligt uppsvälld mage och långa smala händer och fötter. Karlarne voro temligen reslige, qvinnorna mycket små, -barnen drägligast. De förstnämnde hade oftast ett slags pantalonger, kavaj eller tröja och före detta passabel hatt, men flertalet voro nästan nakna, endast insvepta i en slags ytterst smutsig grå filt, som. guvernementet årligen på drottningens födelsedag åt dem . utdelar. En liten. figur framkom till mig, presenterade sig såsom drottningen, the queen (de talanästan alla dräglig engelska) och en närstående otäck gammal lurk. säsom konungen. Hennes längd var ej stort öfver två alnar, och hela skepnaden i-sin lösa trasiga filt närmast att förlikna vid en sådan der fågelskrämma i ett ärtland, der-man. ofvan en stake-hängt några fladdrande slarfvor. Nigande ända till marken och visande mig sin förstfödde, eburu hon sjelf ej såg ut att vara stort öfver tolf år. (fastän på min fråga om hennes ålder hon svarade: black man no tell years,) tiggde hon i de mest bevekande ordalag mig om en shilling. Då hon fick den och ej genast aflemnade den till sin kärälsklige herre och man konungen, dref han henne i hufvudet med--sin trasiga hatt, så att hon qvidande nedkastade sig vid en ) Svart menniska inte räkna ärv.