Aftonbladet – 7 mars 1853, sida 1

DE TIO TUSENDES ÅTERTÅG?) MAJOR N FIDOLIN. ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN, — Olyckliga, hvilket öde ni beredt er sjelf! — afbröt öfversten med en rörelse, den han ej förmådde att beherrska. Hellen fortfor med tilltagande själsskakning: — Fattigdom och ett öfvergifvet tillstånd ha varit min lott. Jag har lefvat ensam, utan en enda vän, utan att ens ega ett namn! Jag har skådat döden under dess gräsligaste anblick . .. fasan af ett skeppsbrott; men alla dessa hårda pröfningar ha balkat förbi mitt hjerta, liksom om det varit af marmor... det har ej ångest, ej tårar utom för minnet af min make, som jag har förrådt, mitt barn som jag öfvergifvit .. . O, förbanna mig ej! Se då hur jag lidit, hur jag ännu lider i detta ögonblick, då jag icke vågar att blicka er i ansigtet... Jag darrar inför er liksom om jag stod inför min högste domare; vacklande nedsjunker jag vid era fötter. Förbanna mig ej! — tillade den skuldbelastade makan under ett gräsligt utbrott af smärta. — Arma qvinna! sade öfversten, — skulle jag ba kommit hit, om jag velat bringa er andra ord än förlåtelsens ? — Ah, om det är en dröm ... min Gud, låt mig då få dö vid uppvaknandet! — åter? tog Hellen med flämtande röst, i det hon för första gången riktade sina blixtrande ögon på öfversten. — Min fru, — sade den sednare efter en paus, — den förlåtelse mitt hjerta tilldelar er är uppriktig, oinskränkt; men jag skulle handla )Se A. B; M:37—42, 4453,