Aftonbladet – 7 mars 1853, sida 1

Durcoeur. Sedan i morse; och som pi ser har jag icke förlorat tiden: jag har troget följt den gamla vanan; nu liksom förr älskar jag den goda litteraturen. Mycket folk; lilla Bijou inbringar alltid goda recetter . . . Nå, hennes ryss? Måequinet. Han är ännu alltjemt den mest eftersökta, mest förgudade bojar i alla fyra verldsdelarna; autokraten bör i sanning finna sig. stolt deröfver; ryssen gör heder åt sitt land. På mindre än två år har han anslagit åt Bijou tiotusen francs ränta, gom blifvit insatte i ett godt handelshus vid gatan Vivienne. Man försäkrar att polisen redan afledt mer än tio försök att röfva bort denne kostbara utländning, och att en säkerhetsvakt alltid åtföljer hans person. Ricourt påstår, att han dagligen erhåller ett stort antal skriftliga kärleksförklaringar, och att han tänker annongera i tidningarna, att dylika bref måste frankeras; men hvar f-n är då Ricourt? Durcoeur. Han var här för ett ögonblick sedan, i orkester-koridoren. Måquinet. Det tror jag rasande väl, att han var här; han försummar aldrig någon enda representation. Han börjar bli alltför. narraktig, gamla Ricourt, med sin Bijou. Sampigny. Ett fruntimmer dy:Geod, ett vackert fruntimmer! Ce Durcoeur. Hvar då? Sampigny. 1 högra avant-scenen, en gvartslädd dam. Se då! Måequinet och Durcoeur (på en och samma gång) Förtjusande! e Sampigny. Hvem f-n kan den der vara? Säkert ingen pariser-dam. En sådan friskhet rifves ej i dan stora stadens jordmån. Ah, vå herrar i logen, en i blå och en i svart rack; men jag tycker, att jag känner det der nörka ansigtet. Mequinet. Hvem är det då?