Aftonbladet – 7 mars 1853, sida 1

Må Gud belöna er, den bästa bland män för den tröst ni skänkt åt mina sista stunder Er ädla barmhertighet förestafvar mig mir pligt; jag skall visa mig värdig er förlåtelse jag skall icke återse min dotter. Jag vill at hon alltid skall kunna hedra och vörda. sir mors minne: jag skall icke återse henne, Far. väl för sista gången, du ädla hjerta, som jag krossat! På Mary, en älskande och vördnadsfull dotter, öfverlåter jag omsorgen att bered: er all den sällhet, som hennes olyckliga model hade bordt skänka er., : Sedan Hellen fullbordat detta bref, räckte hon det åt Gontrey. Då den unge mannen utsträckte handen för att taga päpperet tryckte hon den ömt emellan gina ck händer, sögande: — Och ni också, min gode Henri, måtte ni bli lycklig! ... ; Ett fartyg, som några dagar derefter anlände från England, medförde. till öfverste Daw underrättelsen om en aflägsen slägtinges död, och både han och hans begge döttra anlade djup sorgdrägt ....-. XVI. Scenen föregår i Varigts-teatern en af de första dagarne i Mars 1847. Klockan är half tio på aftonen: Ridån har nyss fallit efter andra pjesen. Sampigny och Måequinet sitta, krårmande sig, på sina orkester-platser; en präktig half sorgdrögt, dyrbara juvelsmycken i halsduken, i västen, i käppknoppen, en troen efterapning af engelska modet. Bakom öm sitter ryttmästaren Durceur. Under pjesen har Ricourt visat sig än på balkongen, än i de begge orkesterdörrarne, och han har försvunnit i samma stund ridån gått ned. Måequinet (vänder sig om). Ah! ryttmästar Durcoeur! Förtjust öfver att se er här! Hur länge har ni varit i Paris?