Aftonbladet – 7 mars 1853, sida 1

lig! 2 sv. Låt mig... låt mig få se min dotter! Må den brottsliga modren för sista gången med sina tårar få fukta sitt barns fötter! — Hellen, — sade öfversten, — jag kan icke dölja för mig sjelfhvilka sörgliga intryck ett sammanträffande med er måste qvarlemna i min dotters hjerta; men jag har icke möd att afslå denna en moders önskan: i morgon skall man föra Måry till er. : Och nu, har ni något mer att begära af mig? — tillade han med slocknad röst, liksom hade detta smärtsamma uppträde brutit hans krafter. — Er hand! — sade Hellen. Öfversten framräckte sin högra hand, och Hellen tryckte den under en nerfryckninz till sina förtorkade läppar: Öfverste Daw gick att öppna kammardörren, då han plötsligt stannade. Öfverväldigad af en rörelse, den han icke förmådde beherrska, återvände han med hastiga steg till den sjuka. — Hellen! — utropade öfversten, i det han Öppnade sin famn, — min olyckliga maka, må jag för sista gången trycka dig till mitt hjerta! Det var en lång och smärtsam omfamning uhder tårar och snyftningar; men detta sönderslitande hade uttömt Hellens krafter: utan medvetande låg hon i sin mans armar. 9Sedan öfversten med en innerlig omsorg åter nedsatt henne på soffan; betjenade han sig at hennes vanmiäktiga tillstånd för att lemna rummet, och då han sändt hjelp åt den sjuka, satte han sig på en stol i närmaste rum; i mer än en Herdedels timma förblef han der sittande liksom förintad, utan att säga ett enda ord, utan att göra minsta åtbörd; På aftonen begärde Hellen af Gontrey, som med en broderlig ömhet vakade öfver den sjuka, rå och papper, och med darrande hand skref hon följande rader;