Aftonbladet – 7 mars 1853, sida 1

orätt om jag upplifvade hos er ett bedrägligt hopp. Huru mycket det kostar på mig, måste jag likväl säga er att detta samtal är det sista vi kunna ha i denna verld; Från och med denna dag skall en oöfverstiglig mur för alltid skilja oss åt. Dock; äfven skiljd från er, förbehåller jag mig rättigheten att få sörja för ert uppehälle ... Den som burit mitt namn, den söm jag älskat så högt; bör få tillbringa ett Oberoende lif. Då ni utvalt åt er en vistelseort, så skall jag låta tillställa er ett anständigt underhåll, som sätter er i stånd att egna en nödig omsorg åt förbättrandet af er helsa; ty ni är sjuk, Hellen, mycket sjuk: — Ack ja, mycket sjuk, — upprepade den arma qvinnan; — men döden ... ack, nu fruktar jag den icke mer! Min roll är slutad i denna verld. Jag har knäböjt vid edra, fötter, jag har emottagit förlåtelsens ord af. edra läppar; nu må döden komma! ... Nej, nej, jag fruktar den icke mer. : — Döden för er, så ung ... ah, förjaga dessa sorgliga tankar. Vid er ålder förmå konsten och naturen allt öfver en försvagad helsa, — afbröt lifligt öfversten. Med ett sorgligt småleende uppvecklade Hellen den näsduk, hvarmed hon flera särskilda gånger torkat sina läppar; en fradga af blod hade färgat det hvita tyget. Vid åsynen af detta så unga och undergifna offer erfor dem gamle krigaren en känsla af medlidande, blandad med förskräckelse, som icke ens vid den gräsliga anblicken af stympade kroppar på slagfältet hade uppstått hos honom, och tysta tårar runno långs åt hans kinder. — Ni gråter . . al, dessa tårar upplifvå mitt mod. Ni, så medlidam, skall kanskej bifalla en döendes sista önskan. Ja, döden finnes här; jag känner dess jernhand fatta och qväfva mig; 0, må er förlåtelse bli fullkom-!