Aftonbladet – 5 mars 1853, sida 2

kroppsliga och själsplågor, i förtröstan på att en dag få falla tillhans fötter, öfvergjuta hans händer med mina tårar och från hans läppar höra medlidandets, om icke förlåtel: seng ord... ; En gnista af hopp lifvade i går mitt sinne. När jag kom ifrån kyrkan, igenkände jag den hederliga qvinnan, som så nitiskt betjenade oss i Ivry. Jag följde efter henne tills hon gick in i sitt hem; jag ville så gerna talat till henne, men jag vågade ej. Ju mera jag tänker derpå, desto mera inser jag nödvändigheten af att öfvervinna denna svaghet; den nämnde qvinnan har ett godt och ädelt hjerta; allt synes vilja öfvertyga mig derom; jag skall för henne omtala hela mitt framfarna lif, jag skall anropa hennes medlidande ... Hon är mor, det vet jag; hon skall förstå min ångest och mina samvetsqval..-. Den 20 Aug. ombord på Weilesley. Om tre dagar äro vi i Cap, såvida icke motvind kommer att uppehålla oss. Der finnas de begge två; knappt några sjömil skilja mig nu från fadern och barnet; vid blotta tankan derpå känner jag mitt hjerta slå så våld-samt, som om det hotade att spränga mitt bröst . . . Denna rörelse måste jag beherrska; jag måste spara mina ögons tärar, för att dermed begjuta hans händer ... Jag har uppgjort min plan: så snart jag stigit i land, skall jag taga min tillflykt till den gode Gontrey; hans ädla hjerta skall icke förskjuta den, som varit hans. barndomsvän; han skall icke afsäga sig det sorgliga uppdraget att bedja den skymfade maken förlåta en döende; ty den sjukdom, som tär på mina lifskrafter, är obotlig. Må det tillåtas mig att återse min dotter, om också blott en enda minut, att falla till hennes fötter och fukta hennes händer med mina tårar... och mitt sista ord skall vara en tacksägelse till himlen för dess barmhertighet. Öfversten läste oafbrutet dagboken till slut; men flera gånger nödgades han med frånsidan af handen borttorka tårarna ur sina ögon. Efter en paus steg han upp och gick att nyfiket betrakta de föremål, som funnos förvas rade i det lilla skrinet, Såsom vi redan