Aftonbladet – 5 mars 1853, sida 2

ögonblicks uppskof; ty jag är nästan vanmäktig. Gontrey tryckte innerligt deltagande sin väns hand, och de stodo begge orörliga under hemsk tystnad. — Hvar är hon? — gade efter en paus öfversten, som gjorde en ytterlig ansträngning, för att samla sitt hjertas alla krafter. — Der inne. Och Gontrey, som ville taga tillfället i akt, fattade sin väns arm och drog honom med sig fram till dörren, som förde till närmsta rum. : Öfversten trädde öfver tröskeln; men den djupa ångest, som stod att läsa i hans anletsdrag, förrådde tillräckligt hans själs våldsamma skakning. MS Den syn som nu företedde sig för hans blickar var icke egnad att stilla denna sinnesrörelse: ett fruntimmer i djup sorgdrägt satt på en liten soffa; — ack! det var blott en skugga af denna Hellen, som öfversten fordom hade känt då hon var så skön och så beundrad. Hennes utomordentligt magra ansigte, den feberaktiga glansen i hennes ögon, de purpurröda ögonknotorna, den ojemna, hväsande andedrägten förrådde sista stadiet af en obotlig bröstsjukdom. Och ett under gamvetsqval och fattigdom tillbragt lif, hvars härjningar varit lika grymma som den tärande sjukdomen, hade i förtid grånat hennes hår och plöjt djupa fåror i den fordom så klara och jemna pannan. Vid öfverstens inträde gjorde den olyckliga qvinnan en konvulsivisk ansträngning och uppreste sig rak och orörlig lik en vålnad; derefter sjönk hon åter tillsammans, föll på knä och förblef i denna ställning med tillslutna ögon och hopknäppta händer, utan. att yttra ett enda ord, utan att gjuta en enda tär. Det låg i denna stumma smärta någonting ;å djupt rörande att öfversten lade handen på sitt bröst liksom för att hämma sitt hjertas våldsamma slag; derefter närmade han sig den inäböjande, upplyfte henne långsamt i sina armar, och satte henne åter ned på soffan; nen Hellen kunde ej läsa de känglor af ett idelt medlidande, som fremlyste i den skymfade makens ansigte; ty som hon ej vågade