Aftonbladet – 5 mars 1853, sida 1

vägrat medtaga : ett aldrig så litet följe, och det ehuru resan företogs midt ibland vilda och fiendtliga folkstammar. Ja, mitt ångestfulla hjerta säger mig att ban vid hvarje steg på denna äfventyrliga resa kan utsätta sig för döden eller för en fångenskap, ännu förfärligare än sjelfva döden! Och jag förmår ingenting för att bevara detta så dyra Kf; jag kan endast gråta och åkalla himlen. Min Gud! haf medlidande med min ångest! Var barmhertig, vaka öfver honom! Ett uppträde, som i gär eftermiddag tilldrog sig hos lady Bomfield, har gjort ett lifligt intryck på mig. Vi hade nyss stigit upp ifrån bordet, då posten anlände från Calcutta. Till mig fanns ej något bref; jag ögnade helt flyktigt igenom de sista numrorna af Punch och egnade ej stor uppmärksamhet ft den gode major Wood, som för min skull läste högt annonserna om de äkta förbund, som alla misser Smith ingått med m:rs Johnson i de tre rikena. Plötsligt föll tidningen ur den gamle meajorens hand, och han nedsjönk i länstolen, liksom bade på en gång alla krafter svikit honom. Denna häftiga rörelse fortfor blott några sekunder; omedelbart återtog ban tidningen; och hans tärfyllda öga stirrade på ett ställe öfverst på sidan, just der han slutat läsningen. . Strax derpå steg majoren upp och lemnade rummet, utan att säga ett enda ord. Min gamla väns synbara ångest retade min nyfikenhet, och jag kastade en blick på det ställe tidningen som gjort ett så djupt intryck på honom. Ackl jag kunde ej misstaga mig då jag läste följande rader: Död i Bengalore den 15 Mars: Janes Wood, sörjd och saknad af dess make Charles Amstrong, Madras civil Servicen. Den olycklige fadern hade erhållit underrättelsen om sin enda dotters död; . Hvilket besynnerligt lif är icke vårt! En gyllne, men tung boja, den vi alla måste fördraga, vi till Indien landsförvista! Våra barn känna knappt sina föräldrar: för bevarandet af derag helsa, för deras uppfostran måste vi redan i deras