Aftonbladet – 4 mars 1853, sida 2

gom ej fruktar att blottställa sig sjelf för en pistolkula. Jag skall häranasl! S Lucknow den 3 Januari 1839. Öfversten for bort i dag på morgonen, för att fullgöra en vigtig diplomatisk beskickning hos kanien af Boukhara. Hans helsotillstånd, som på sednare tiden försämrats, borde ha förmått honom att afsäga sig detta uppdrag, enär det sätter honom i nödvändighet att företaga en lång, besvärlig, kanske farlig resa; men öfversten är en af dessa sjelfuppoffrande varelser, sova aldrig bry sig om att bevara egna fördelar, icke ens sitt lif, då det gäller att befrämja det allmänna bästa. Förgäfves skulle jag sökt öfvertala honom att icke hörsamma befallningen; jag kände honom alltför väl, för att kunna hoppas att rubba hans beglut. Jag kunde blott, såsom jag gjort, bedja honom tillåta mig att åtfölja sig på resan. Ännu mins jag tydligt huru bestämdt han afslog mina böner derom. Min bästa vän, gade han, jag känner hela din brinnande lust att göra Mig sällskap, och jag delar den ganska lifligt; var också öfvertygad, att om det vore möjligt, så skulle jag af allt mitt hjerta uppfylla din önskan. Du ären af dessa goda, ovanliga qvinnor, som ej sky någon sjelfförsakelse, någon möda eller fara, då det är fråga om att uppfylla en pligt; det har jag länge vetat, Och hvar dag tackar jag himlen för det den gifvit mig ett sådant mönster för bustrur; men i dag är det min skyldighet gåsora make och far att sätta mig emot dina önskningar. Den resa jag skall företaga. blir — jag kan icke dölja det för rig sjelf — lång och besvärlig; din närvaro skulle göre den ännu besvärligare: Jag vet att du hyse en 83 innerlig omtanka för ditt barns framtid. latt jag bör fästa dina uppmörksamhet på då ofantliga kostnader sor ditt sällskap på resa skulle medföra:s DW kar lärt mig ätt värder penningen, mig, en gåramal slösaktig nabob och säkert skall du icke misstycka, min vän Tatt jag vissr mig ba dragit fördelat dina lär.