Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 2

niss Kate, vaknade hos honom minnet af den zode och trofaste vän som han förlorat; melankoliskt tryckte han pannan emot handen och stod med ögonen riktade mot marken i on ställning af fullkomlig nedslagenhet. Denna stumma smärta undföll ej miss Kate, der hon stod och bläddrade i ett album, liggande på let stora hordet. Efter någon tvekan närnade hon sig den unge mannen och sade med en öm och gråtande ton, i det hon fatade hans hand: — Ni lider, bästa Henri? — Nej, visst icke, — svarade Gontrey, i let han upplyfte hufvudet. — Jo, ni lider, — upprepade Kate, — ni ar något hjertqval som plågar er. Jag såg yss stora tårar rinna långs åt edra kinder ... Ah, om edra sorger äro sådana att en vän can mildra eller dela dem, så anförtro dem it mig, jag bönfaller derom. . — Nåväl, ja, — svarade Gontrey, besegrad af den unga flickans lifliga deltagande, — jag erhöll i går en underrättelse som krossar mitt hjerta; jag fick veta en väns död, en vän som var för mig nästan en bror, och i dag känner jag en sorgsenhet som jag ej skulle kunna beskriva. För första gängen lider jag af hemsjuka ... Nu först märker jag att jag står ensam vid wverldens ända, vida skiljd från vänner, tillgina vänner. — Åh, herr Henri, — återtog Kate med tårfyllda ögon, — hur kan ni tala så, då ni bar min far, min syster och mig så nära er? Tror ni os8 då vara blinda eller otaczsamma; tror ni 058 vara okänsliga för edra förträffliga egenskaper, er vänskap? ... Och ändå har ni kanske rätt i hvad mig angår: på hela dagen, på hela denna långa dag har jag ej sagt er ett enda ord till tacksägelse för det tillgifvenhetsprof ni visat min så högt älskade far. I går berättade han mig med tårar i ögonen