Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 1

som ett tredje ber, förmådde han knappt hålla sig uppe. De törnbuskar, som funnits i hans väg, hade medtagit en betydlig del af hans jacka och en ännu betydligare af hans permissioner. Hans blekgula ansigte, hans röda ögon, hans blåa läppar förrådde lidanden, jemförliga med Ugolinos i sitt torn, eller med sjömännens på Medusas vrak. — Ack, min bästa: Nice, hvar har ni hålit till alltsedan i går afton, och i hvilket beIröfligt tillstånd jag finner er?— sade öfversten. — Hvarföre går ni till fots? Hvar har i gjort af er häst? Jägaren svarade i jämmerfull ton : — Jag är sönderbråkad, förstörd. Sedan i sår morse har jag lefvat på en half kopp affe. En afgrundens eld bränner mina inlfvor och min strupe... John Nice, — tillade gentlemannen, i det han lyfte sina ögon not himlen, — hvad bade du: då att göra i letta vildiand? En af betjenterne, som lyckligtvis var föredd med en konjaksflaska, gick fram och äckte denna åt den flämtande sportsmannen, om, efter det han en lång stund hållit den ör munnen, återtog i exalterad ton: — Äro vi i Kina, hos samojederna, på Sandwichs-öarna, eller i en koloni, tillhörig let gamla England? Man kan sannerligen ara 1 ovisshet derom! -Ej en enda tull, ej n enda landsväg, inga värdshus, inga policenen! Ingenting, ingenting som kan hjelpa en rilsekommen resande på rätter vägl.... På nin ära, man kunde bli radikal deraft... john Nice, — upprepade eftertryckligt gentemannen, — hvad hade du i detta vildland tt göra? — Hör på, bästa Nice, förklara oss en mula hvad allt det här betyder? Afrika kan i förbanna sedan; hu längtar jag att få höra rt -äfventyr, — afbröt: öfverstenv