Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 1

vänta på att Försynen skulle göra ett slut på mina qval; emellertid betänkte jag att de kunde räcka i hela åtta dagar, och att det då vore vida bättre att begagna mina sjunkande krafter för att söka upptäcka ett menniskohemvist, en källa, åtminstone någonting annat än dessa gräsliga ljunghedar, och jag begaf mig åter på väg. I tre hela timmar hade jag vandrat oupphörligt, då jag ändtligen fick syn på er. Så lyder mitt långa och beklagliga äfventyr, ett äfventyr som skall ådraga mig gikt, reumatism, kanske till och med vattuskräck ! — Min bästa Nice, — sade öfversten, — jag vill icke föreslå er att göra oss sällskap; det bästa parti ni nu kan ta, är att sätta er upp på en af våra betjenters hästar och på den bege er hem till mitt läger. — Alldeles ensam! — atbröt lifligt Nice; — nej, nej, det går jag icke in på! Utan vägvisare beger jag mig ingenstädes. Hellre vore jag då tillfreds att låta koppla mig tillsammans med någon annan. I afton hänger jag en bjellra, en koskälla kring min hals. Två sådana nätter, det är mer än som behöfs för en menniskas lif. — En af mina lakejer skall följa er, — sade öfversten, som ej kunde afhålla sig från att småle vid den förskräckelse, som hans örslag, orätt tolkadt, uppväckt i hans väns sinne. Sedan förslaget blifvit satt i verkställighet, ullföljde hundarne sitt lopp, och snart förådde de äldres skall, att man var fienden på spåren. Vi bry oss icke om att längre åtölja jägarne i deras jagt på schakalen; vil: kulle frukta att missbruka de läsares tåla-: nod, hvilka ännu icke blifvit smittade afli agtraseriet, Vi vilja blott nämna, att hunarne efter tre fjerdedels timmas ig hade I en lyckan att inringa schakalen, på hvilken: