Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 1

— Det är ganska lärorikt och roande, helst för författaren, — återtog Niee; — men så borde det gå! Han återtog efter en paus: — Hör då äfventyret i hela dess förfärande verklighet. Klockan var tu; iag befann mig på en knapp mils afstånd ifrån er, öfverste, då en råbock kom i skotthåll för mig; jag skickade honom mina begge skott, de träffade junkern midt i kroppen; men icke dess mindre sprang han vidare lika raskt, och jag var nog vanvettig att sätta åstad efter honom. Efter en fjerdedels timmas .galoperande hade djuret försvunnit och jag befann mig ensam på en af dessa stora slätter, som aldrig ta slut; hvit, röd och blå ljung, öfverallt hade jag ljung för mina ögon; jag såg intet annat. Jag ville rida tillbaka åt det häll, hvarifrån jag kommit; omöjligt: min häst hade på denna vilda hed ej lemnat minsta spår efter sina hofvar. Blindvis red jag åt höger; jag red, red oupphörligt ända till zolnedgången. Det hade nu blifvit mörkt; jag hoppades kunnal upptäcka något ljus, som skulle vägleda mig; men jag såg ej minsta strimma. Natten var kolsvart; knappt kunde jag skymta halsen på j: min häst, som, alldeles uttröttad, med möda förmådde släpa sig fram. Om jag fortsatteli min väg, hade jag den herrliga utsigten att rulla ned i något bråddjup; jag beslöt derföre att hellre tillbringa natten under bar himmel. Jag sadlade af hästen, gjorde mig en hufvudgärd af sadeln, band betslet fast vid li stigbygeln och lade mig ned på bara marken 1 ack ja, på bara marken! Jag var så utröttad satt jag ej vaknade förr än vid soluppsängen. När jag slog upp ögonen, såg jags 2) mera till-min häst; det arma djuret hadeir slitit af betslet och gett sig af på flykten melan jag sof: detta var nådestöten. Ettögonolick tänkte jag att åter lägga mig ned och å