Aftonbladet – 2 mars 1853, sida 2

ronom och fastböll bans händer såsom med tt skrufstäd. — Rör er icke ur stället, herre, eller krossar jag er som glas! — skrek Durcoeur med samma högljudda stämma, som då han komvenderar sin sqvadron. Nu uppstod bland sällskapet en högtidlig, n grafvens tystnad. Man hade kunnat höra en fluga i hennes flygt. — Måquinet, Meurville och ni, ni skola bli mina vittnen; för ör sen också intressera er, — tillade kavallerifficern, — Vill ni ha det besväret och se efter på stolen der den herrn sutit. Ni skall der inna tre kort. De tre männen lydde under tystnad, och Mequinet kastade efter hvarandra tre ess på bordet. Kapten Reidel var dödsblek; men hade kunnat taga honom för en vaxbild; likväl strömmade stora svettdroppar f-ön hans panna och han darrade som ett asplöf. — Nu, eländige skurk, — forifor Durcoeur, — ni vet hvad ni nu har att göra. Vi äro här tre trappor upp; kom väl ihåg det. Kapten Reidel steg upp och lät sin slöa och fåniga blick irra omkring på de närvarande; derefter, utan att bry sig om att söka upp sin hatt, närmade han sig dörren; men hans steg voro osäkra, hans ben svigtade; vid hvarje rörelse han gjorde, hade man kunnat tro att han skulle falla omkull på golfvet. Spelet upphörde genast, och straxt derpå gick man in i matsalen; men efter detta gräsliga uppträde körde man sig icke mera stämd för glädjen; Belle Poules hela tillställning var förfelad; af trettio buteljer champagne, som voro ämnade att drickas, tömde man på sin höjd sex. Jag vill sluta mitt långa bref med att tala om dina gamla och trofasta vänner. Durcceur, som blifvit utnämd till sqvadronschef, är alltjemt att betrakta som en flyttfågel; med korparna kommer han till Paris, försedd med Gambien, t skall sa