Aftonbladet – 2 mars 1853, sida 2

samma tankar. Förändringen i grefvens lynne undföll ej hans vän, öfversten. — Ni ser icke glad ut i dag, kära Gontrey, — sade öfverste Daw; — mår ni händelsevis illa? — Ja, — svarade Gontrey, — jag har haft en svår natt, och om jag icke fruktat miss Kates förebråelser, så hade jag icke infunnit mig på mötesplatsen. w— Åh, — inföll den unga amazonen, — ehuru gerna jag ser er, bästa grefve, skulle jag ändå vara mycket ond på er, om ni hade blottstälit er helsa, blott för att slippa mina förebråelser. — Lugna er, miss Kate, rörelsen skall bekomma mig väl, — sade GontreyÖfversten återtog : — Vet ni, att jag börjar bli orolig för den stackars Nice. I gär afton såg jag icke till honom, och jag trodde att han tagit nattläger hos mynheer Stark; men den sednares begge söner ha nyss försäkrat mig, att han icke heller varit synlig på Nagua-Land, Hvad har det då blifvit af honem? Jag vet icke hur jag skall göra. Skicka ut folk att söka efter honom . . . åt hvilket håll? Har han ridit alltjemt sedan i går, då måste han nu vara många, många mil härifrån, . Låt oss emellerti hoppas, att han kommit tillbaka till mitt Jä ger, sedan jag begaf mig hemifrån, eller att vi skola träffa på honom under jagten. Ni vet, Gontrey, att jag låtit bära frukosten till kusten vid ostronbanken. Jag hoppas schakalen har väl också tagit den riktningen, för att bespara oss obehaget af ett återtåg. Atricanus, tiden lider, kunna vi bege oss af, Houndsmanen åtlydde befallningen, han afkopplade hundarna, steg till bäst, blåste tre särskilda gånger i ett jagthorn, och begaf sig åstad med hundarna; först en hundra steg efter honom kommo Jagarne. (Forts.)