Aftonbladet – 2 mars 1853, sida 1

stinktmessigt anar man att svåra olyckor hemsökt henne: familjetvister, nöd, hunger, hvad vet jag? Min mor hade emellertid sagt mig nog härom, att jag borde undvika att gätta den främmande damen i förlägenhet genom obetön samma frågor. Jag gick derföre rakt på saken och bad henne säga mig på hvad sätt jag kunde vara henne till nytta; jag tilllade att, då jag visste henne vara din barndomsvän, så vore jag henne tillgifven i lif och död. Ni skall ge mig mer än lifvet, min vän, om ni sätter mig i tillfälle att resa till Indien, sade hon med en röst som trängde till mitt hjerta. Straxt insåg jag att en sådan resa ej kunde verkställas för så godt köp; men hvad gjorde det! Jag hade ju min ryss att räkna på; dylika herrar fördrar man ej för intet. Och för öfrigt... kunde jag väl göra bättre bruk af dina tiotusen francs, — dem jag samvetegrant förvarat — än att dermed förbinda en af dina barndomsvänner? Jag känner alltför väl ditt goda hjerta, för att ett ögonblick kunna betvifla att du skulle gilla hvad jag gjort. Jag svarade derföre den vackra okända med att fråga huru mycket hon behöfde för att kunna företa den nämnde resan. — Fyra eller fem tusen francs, — uppgaf hon då, — för hvilka jag ej kan ge er annan säkerhet, än en invisning på grefve de Gontrey; men jag förlitar mig på att han skall godtgöra er denna hedersskuld. — Grefve de Gontrey och jag ha redan förut penningeaffärer, — förklarade jag; — jag innehar för närvarande tiotusen francs, som tillhöra honom, och om ni tillåter. skall jag på eftermiddagen tillsinda er denna summa, Det ör då grefven, och icke jag, som blir er borgenär... Du förstår att jag gerna ville nämna detta