Aftonbladet – 2 mars 1853, sida 1

rar -portvakten efter fru Cantalou, det binamn, som Ricourt gett min mor och som hon, efter vad du vet, ännu bibehåller bland Ricourts zotteri. Portvakten skrattade af full hals och min mor blef mycket förtretad, efter hon icke vill veta af en sådan förtrolighet af andra ön närmare bekanta. Emedlertid, då den första hettan gått öfver, tänkte hon, att efter man kom att söka henne, så vore det troligtvis fråga om någon tjenst man önskade af henne. Du känner min mors guldhjerta; du har alltid sagt att det var en oslipad diamant; också tillsade hon redan samma dag att man skulle släppa in den främmande damen vid nästa besök hon gjorde. Det föjde nu tätt på hvarandra två besök, utan att man nämnde ett enda ord till mig derom, men snart mörkte jag likväl, att det var nögot som mycket bekymrade min mor. Hon sjöng ej mera på morgonen såsom yanligt, hon hade ingen matlust mera, hvarföre också en hel korg med den läckraste frukt, cn present af ryssen — ty det är en ryss, — och som under. vanliga förhållanden skulle ba gått åt inom en fjerdedels timma, nu i stället stod orörd ifyra hela dagar. Dessa symptomer voro ju förfärliga; men som jag ville ba reda på. allt, så sade jag ej ett enda ord, jag lätsade om ingenting. Ändtligen på sjette dagen blef det för första gången ett förtroligt meddelande, Min mor bade träffat ett sorgklädt fruntimmer, en sammal bekant, som. var stadd i svåra bekymmer. Mera begärde jag ej få veta; snart derpå följde ett ytterligare meddelande, och etta upplyste mig om att den der damen var en af dina barndomsvänner, Då blef jag ifv som du hölla af eller som hålla ssera D och jag sökte nu at vidare, utforska min mor. Utan särdeles atopt besvär lockade jag ur henne den hemligheten, att nämnde fruntimmer hade varit nära be