Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 2

Mynheer Starks rika erfarenhet hade icke beller nu varit fruktlös. Efter några minuters förlopp drog han med väldig styrka till sig tömmarna och höll inne hästarna, en hundra alnar ifrån rådjursflocken, som defilerade under starkt språng, med två rågetter i spetsen, åtföljde af deras kalfvar. Nu började skjutningen; lågan och röken utsprungo från vagnen likt den utbrytande kratern af en vulkan. Då den första häftiga rörelsen var öfverstånden och då man sett rådjursflocken fortsätta sitt lopp, utan att lemna efter sig några offer, reste öfverste Daw sig upp och sade helt kallt: — Mina herrar, vid belögringen af Gwalior kommenderade jag den första armeåkåren, och jag kan på min heder försäkra, att jag ej ett enda ögonblick under hela stormningen trodde mig ha säkrare utsigt att få en kula i hufvudet, än jag haft nu under de sista minuterna. Om ni tillåter, mynheer Stark, så, efter jag ej tycker om onödiga faror, ville jag helst fortsätta jagten till häst. I denna åsigt förenade sig Gontrey och mr Nice, och snart hade de tre jägarne stigit upp på ridhästar, hvilka betjenter på nåot afständ förde vid handen. Omkring klockan två på eftermiddagen hade öfverste Daw och Gontrey, som gjorde jagten tillsammans, ännu icke utmärkt sig genom någon lysande bragd, då en stor råbock, som ensam gick och betade, uppskrämd vid åsynen af Gontrey, satte af i rak linea åt öfversten, som af en liten kulle bortskymdes för hans blickar. Det var ett ståtligt djur, med sina hvita och starka ben; helt stolt uppbar han sitt hufvud, med dess svarta och greniga horn. Det blåglänsande skinnet på hans rygg lyste mot solen såsom silkessammet. Med er fulländad jägares hela kallblodighet afoidadc öfverste Daw ankomsten af sitt rof, och di djuret kommit i skotthåll för honor, lade har långsamt an, och skickade det en kula, sor