Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 2

— Ni finner då ingenting intressant i Cape Towns Mail? — sade Gontrey till öfversten, som delade sin uppmärksamhet mellan ett glas sherry och tidningsbladet. — Jo, på min öra, — svarade öfversten, — en nyhet, som vore alltför beklaglig om den är sann. Efter detta slags inledning läste öfversten följande artikel: Mary-Ann, som denna morgon kastade ankar på redden, kommande från S:t Mauritius, säger sig hafva för två dagar sedan påträffat i hafvet ett stort skepp utan master, som syntes vara öfvergifvet af besättningen och flyta för vind och våg. En förmodan, den vi likv5l hoppas vara utan grund, lyder så, att detta öfvergifna skepp ej kan vara något annat än Wellesley, som för öfver tre månader sedan afseglade, destineradt till denna hamn, men som ännu icke dit anländt., — Wellesley, ett af de vackraste fartyg i Green, — återtog öfversten, — och som troligtvis hade många passagerare ombord. oo Detta är lyckligtvis bara gissningar, tidningsberättelser, — genmälte Gontrey..— Men nu, bästa öfverste, måste jag lemna er; ty jag bar lång vög att färdas. Får jag be er framföra min ursäkt och min komplimang till de begge unga damerna? a — Godt! — svarade öfversten, — och jag skall säga Kate att ni ville äfventyra ert eget lif, för att rädda hennes fars; i morgon skall hon tacka er derföre. Vi träffas då, enligt aftal, i gryningen vid Bloom-Fountain: Jag skall tills säga Africanus, att han vid midnatt ger sig åstad med hundarna. Farväl då och lycksam resa! Jag skall nu söka ta reda på den stackars Nice; jag börjar bli orolig öfver hans frånvaro. Ru . De begge vännerna tryckte hjertligt hvarandras händer, och snart hade Gontrey återstigit till häst och begett sig af på vägen till Hope. (Forts.)