Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 2

— Här gifves blott ett enda sådant . . . och om jag också påträffade en vän, nog tillgifven att vilja använda detta medel, så vet jag likväl ej om jag skulle tillåta det; ty kan kunde blottställa sitt eget lif, för att rädda mitt. — Likagodt; jag skall försöka detta medel, jag; ty jag bar inga barn. Och med en sublim hängifvenhet, som kunde förklaras blott af hemligheten utaf hans förflutna lif, lade han sig på knä och uppfläckte med begge händer tyget i öfverstens benkläder. Huden syntes öfverallt hvit och oskadad; genom en Försynens skickelse hade vidundrets bett inträngt blotti det tjocka sammetet. — För tusan! — utropade Gontrey med en glädje som ej låter sig beskrifvas, — ni ör ju frisk och sund, herr öfverste! Ni kan lefva minst i hundra år, om den giftiga ormens bett skall ge er döden. — Hvad säger ni? — svarade öfversten, hvars ståndaktighet i detta ögonblick svek honom. — Jag säger att ej minsta rispa synes i ert skinn... Ormens tänder ha trängt blott genom tyget. Det kan jag försäkra er på min heder, och för öfrigt kan ni sjelf öfvertyga er derom. : Öfversten följde detta råd, och när hans ögon bekräftat sanningen af Gontreys vittnesbörd, lyfte han mot himlen en blick af tacksamhet och utropade: RASA — Min Gud! var välsignad! . . . jag får då återse mina döttrar... och jag vet mig ega en son! Och denne man, som utan att blekna emotsett en nära förestående död, kastade sig till Gontreys hals och öfvergöthonom med sina tårar. Några timmar efter detta uppträde gutto Gontrey och öfversten vid ett bord i det stora tältet och hade framför sig en tallrik och skorpor, och en flaska ifylld med sherry.