Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 2

inträngde vid bogen. Råbocken föll på sina knän såsom träffad af åskan; derefter lutade han åt sidan och uppgaf nästan utan minsta dödsryckning sin sista suck. Helt stolt öfver denna seger, satte öfversten sin häst i galopp, och då han hunnit fram till offret, hoppade han, med en ung mans vighet, ned på marken i den tjocka ljungen. Isamma ögonblick uppreste helt nära öfverstens fötter en ofantlig cobra di eapello sitt gula hufvud med dess blixtrande ögon. Vid det skarpa hväsande, som denne hätske menniskofiende lät höra, vände jägaren sig om; men det var för sent, vidundret hade redan buggit honom i låret. Blixtsnabbt krossade öfversten med sin ännu laddade bössa ormens hufvud; derpå betraktade han det stora hål, som blifvit gjordt i hans benkläder, släppte bössan, slog sig förtviflad för pannan och utropade: — Ah, mina döttrar, mina beklagansvärda döttrar I Nästan ögonblickligt hade Gontrey hunnit fram till sin vän. — Nå väl, ett vackert skott, — sade han i glädtig ton. . o— Min vän, — svarade öfversten, — nm har väl inga skrifmaterialier hos er? — Tänker ni kanske rita af den der gynnaren? — svarade Gontrey, något förvånad öfver frågan. ; : — Jag tänker göra ett tillägg till mitt testamente. Ännu har jag väl en half timmas sans och kanske två timmar qvar af mitt lif, — återtog öfversten, i det han med högra handen visade på det vid hans fötter liggande giftiga djuret, och med venstra handen berörde det ställe, som blifvit skadadt på hans Ibenkläder; Den förskräckliga sanningen framstod nu för Gontreys blickar: hans ansigte öfverdrogs af en dödsblekhet. — Men här gifveg dock botemedel! — utropade han i ångestfull ton.