Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 1

samma börjades skjutningen. De första skotten aflossades förgäfves, man såg kulorna studsa tillbaka i sanden; men då Gontrey gaf eld, hördes det matta ljudet af en kula, som träffat målet. — Hurra, Frenchman! — ropade Starke söner, hvilka, såsom öfvade jägare, genast sågo hvilket öga som sigtat rätt. Den stora strutsen, som höll sig modigt bland eftertruppen, liksom för att betäcka de ungas återtåg, syntes ragla på benen likt en drucken karl; derpå styrde han kosan efter de andra, men snart sveko honom krafterna, och han föll ned midi på föltet, Denna episod hade af jägarne följts med orolig blick, och enär bössorna voro oladdade och fienden utom skotthåll, närmade de sig hastigt till det ställe, der fågeln slagit ned. Den stackars strutsen låg med ntsträckt hals, badande i blod; kuan hade inträngt i kroppen och knäckt lårbenet, Då man såg det slöa och själlösa utrycket i hans öga, hade man kunnat tro, att nan helt lugnt låg på sina ägg; han rörde sig ej annorlunda, än att hans kraftfulla fot ander en konvulsivisk ryckning emellanåt slog emot marken. — Låt oss ej gå närmare mina herrar, — sade mynheer Stark; — den krabaten har innu ena klon till sitt försvar. — Låt oss strax döda det arma djuret! — itropade mr Nice, såsom en känslig Britt, ch följaktligen ur stånd att åse den stackars ågelns dödskarap. . — Vackert, vackert, — afbröt hollöndaen; — låt oss ej skada fjädrarna. Och i det han försigtigtvis ställde sig på 10g långt afstånd att strutsen ej skull kunna lå honom med sin klo, fattade han med sin reda band om fågelns hufvud och vred omring halsen med herkulisk styrka. Strutsen log häftigt med vingen och uppkastade jor