Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 1

— Hvad säger ni om det här, min kära Nice? — frågade öfversten, leende, — Jag säger, att detta jagtparti tycks erbjuda alla möjliga förlustelser, och att jag aldrig haft så roligt i hela mitt lif, — svarade Nice 12ed lika bedröfvad min, som om han hållit ett liktal öfver sin bästa vän. — Varen tysta, mina herrar, om ni vilja komma i skotthåll, — inföll mynheer Stark. Man saktade nu farten och åkdonet framskred helt långsamt. Nu syntes tydligt på hafrefäöltet en flock strutsar. Dessa fåglars stora kroppar, långa halsar och deras oregelbundna rörelser, som kunde jemföras med signalerandet af lika många telegrafluckor, företedde en sällsam anblick. Alla de angenöma själsrörelser, jägaren erfar, vaknade nu i våra jägares bjertan, till och med m:r Nice glömde sina öfverståndna lidanden och afbidade, med ögat riktadt på villbrådet, under en äångestfull tystnad, den afgörande stunden. Vagnen närmade sig småningom; men i stället för de glädtiga samtal, som hittills lifvat färden, hördes nu blott hjulens sakta rullande på ljungen. Då man var endast en tvåhundra steg ifrån åkerfältet, syntes en stor svart struts, såsom flockens uppmärksamme väktare, vända hufvudet i riktning åt jägarne, derpå slog han med vingarna och tycktes sålunda vilja råda kamraterna att vara på sin vakt. — Låt oss stiga ur, mina hewar, — sade mynheer Stark, som, då han märkte dessa symptomer af misstankar, plötsligt höll stilla vagnen. Jägarne hoppade ned på marken likt en fågelfiock och närmade sig krypande hafrefältet; men larmsignal hade redan blifvit gifven bland strutsarna, och fienden hade knappt! framskridit några famnar, då de förra sattel! sig i rörelse i motsatt riktning, och i det