Aftonbladet – 1 mars 1853, sida 1

detta nya anfall efter de redan utständna nattliga qvalen; han satte ifrån sig sin halft utdruckna kaffekopp och lemnade salen. Dock följde äfven de andres bortgång nästan omedelbart på hans; ty vagnen, som skulle fort-.offa sällskapet till fiendens grannskap, hade just nu stannat utanför porten. Det var en öppen vagn af ofantliga dimensioner, som i fordna tider varit rödmålad. Fyra trösäten erbjödo plats åt jägarne. Atta hästar hvilkas vackra former aftecknade sig under det af rep förfärdigade skröpliga seldonet, voro spände för detta åkdon. Mynheer Stark och hans äldste son togo plats på främsta sätet, för att styra hästarne, den ene med tillbjelp af långa tömmar, den andre medelst en ofantligt stor piska, hvars skaft bestod af en liten poppel; öfversten och hans vänner satte sig, tillika med Starks öfriga söner, på de bakre sätena, och vagnen rullade i stark fart ut ifrån gården och i riktningen åt det hafreland, der man varseblifvit skocken af strutsarna. — Nå väl, Nice, huru befinner ni er? — sade öfversten till sin vän, — ni ser så sömnig ut. — Ah, hur vore väl det möjligt efter den ugna natt jag tillbragt? — svarade gentlemannen. — För öfrigt skulle stötarne af denna förfärliga fortskaffoingsmaschin förmå att uppväcka till och med en död. . — Det är väl sannt, att den här vagnen icke ir bland de mest beqväma, — instämde öfersten. Liksom för att bekräfta riktigheten af denna märkning, rullade vegnen i detta ögonblick! n på en stenig väg, och den stötte nu så örfärligt, att jägarne vödsekades af alla krafter hälla sig fast vid sidornå at vagnen, för att j falla ned ifrån sina säten.