siska bordsgäster föreskrifna temperaturen: maderan var kall, bordeaux-vinet lindrigt afkyldt, champagnen omgifven af is. — Hör på, bästa Gontrey, — sade öfversten, — ni vet väl att vi i morgon. ha ett stort jagtparti; mynheer Stark. tänker ge oes en helt kunglig sport på sina ägor. Ni är också med, icke sannt? .,. Ni tillåter mig att bjuda grefven i ert namn, mynheer Stark? — Grefve Gontrey behöfver ej någon bjudning, för att ändå hålla tillgodo hos mig, — svarade patriarken, — han vet att han hos mig får se glada ansigten,. och blir så väl emottagen som det låter sig göra. — Ja, min hedersvän, — afbröt Gontrey, — och var säker om, att jag skall ej uteblifva... Ett glas madera för morgondagen! — Gerna, — svarade bolländaren, Taffeltäckaren ifyllde Gontreys och mynheer Starks gias med en ambrafärgad madera; de begge bordsgästerne vexlade en ceremoniös nickning och tömde glasen under tystnad. — Nice, han må säga hvad han vill, — återtog öfversten — skall nog låta fresta sig at den förledande utsigten att kunna döda en struts. — Och jag kan blott försäkra, att jag skall finna mig särdeles lycklig af att få se honom på Nagua, — förklarade mynheer Stark. .— M:r Nice torde likvisst ursäkta, om jag icke på ett nog värdigt sätt kan ta emot honom; tiderna ha betydligen förändrats på de sista tjugu åren. Då var landibrukoren gjelfrådande på sina ägor, han hade sina slafvar, han ver rik. Nu deremot bar man tagit ifrån oss våra negrer, för att göra dem till landstrykare, till lättingar, och nöden bar blifvit deras Jott. Nu gå små negerpojkar i skor, och gå iskoa, då deremot våra barn gå barfotade och vakta hbjordarna, — Mynheer Stark, — inföll Gontrey, evör han fruktade att samtalet skulle taga envändning, som kunde bli brydsam för deras goda värd, — mins ni den sista jagten vi gjorde tillsamraans på Nagua, och: den der vackra ;etrutsen, 80m VI förföljde i två timmar, utan att kunna komma honom 1 skotthåll? — Om jag mins den! Ganska val, och jag bar till och med i dag haft racd rig några