helt stolt deröfver. Tillåt nu, herr grefve, att jag åter laddar bössan; vi ha kanske helt nära oss honan eller hennes ungar, — tillade Antoine med en hänförelse, liknande Herkules då han nedlagt lerneiska hydran. — Gud förlåte mig, Antoine, — sade Gontrey, som ingenting. begrep at detta språk, — jag tror att du är fånig! Din hufvudskål har kanske blifvit spräckt i fallet. Vill du svara ja eller nej? Är du sårad? — Jag har dödat honom, — genmälde Antoine, som oaflåtligt följde sina iders tråd. — Hvem då, ditt nöt? — ropade Gontrey förbittrad. — Tigern, — svarade Antoine med en triumferande ton och åtbörd. — Antoine, — återtog. Gontrey, i det han sökte under en allvarsam uppsyn dölja det muntra lynne som framkallades af hans Achates stolta och skrytsamma hållning, — vet du, Antoine, att du pratar mer oförnuft än skäligt är vid din ålder. Jag barsredan tusen gånger sagt dig — och du.borde veta det, när du nu i två år vistats här i landet — att det icke finns tigrar, utom i Jardin des Plantes och hos pelsverkshandlare. — Helt nära härintill. fanns en tiger för inte länge sedan, och jag skall visa herr grefven fläckarna efter: hans blod, — genmälte Antoine, lika öfvertygad om sanningen af sin utsago som Galileeus, då. han sade: Nulle dimeno gira! Du Besegrad af denna orubbliga säkerhet, följde Gontrey sin tjenare en hundra steg bort. Före laddningen låg ännu och rökte på marken, och Antoine sade i kort ton, medan han för sin herre pekade på ett tjockt busksnår : ; — Der i busken hade vidundret lagt sig till ro. i SM, du åsna, du hade fullkomligt rätt i att din tiger hade ett oxhufvud; ty det är ju en kalf! — utbrast Gontrey under ett högi kratt. ljudt skra (Forts. följer.)