sträckta slätt, der ögat ej kunde upptäcka minsta menniskospår eller någon liknelse til) menniskoboningar, och der sinnet fattades af en Bögtidlig känsla vid åsynen af detta landskap, som seklers hand ej förmått förändra och som nu upprullade sig för blickarne sådant det var redan på sijette dagen, då Skaparen kastade denna verld ut i rymden. Gontrey hade vid början af en liten kulle satt sin häst i skridt, då det sträfva bullret af ett böss-skott nådde hans öra; han vände sig hastigt om och såg nu sin trogna tjenare galoppera åstad i sträckande fart, och i en riktning alldeles motsatt den Gontrey tog. Denna häftiga ridt fortsattes blott nägra få sekunder; både häst och ryttare försvunno bland busksnåren, men visade sig åter tio steg ifrån hvarandra, ryttaren till höger och hästen till venster. Vid åsynen af denna oväntade upplösning kunde Gontrey ej tillbakahålla ett gapskratt; derpå jagade han sin springare i galopp och hann snart till skådeplatsen för katastrofen. — Nåväl, säg då, är du sårad? — yttrade Gontrey till Antoine med en ton, hvars sträfhet icke dessmindre röjde ett verkligt deltagande. — Jag har sårat honom ... jag träffade honom i sjelfva hjertat ... han ligger väl en tjugu steg härifrån och ger upp andan. Akta sig herr grefve; ty de der elaka djuren,.de dö långsamt. Ah, den krabaten, han lurade på rof; men nu har han sin beskärda dell — sade Antoine med mycken häftighet. — Jag frågar dig om du är sårad; förstår du mig? Känner du sveda någorstädes? Ar detta klart? — afbröt grefven: Antoine svarade: . — Han höll säkert tjugu fot, svansen inbegripen; hufvudet liknade en: oxes, ett gap hade han som en haj, och ögon, ögon, herr grefve, som basiliskens; riktiga flammor sprungo derur: jag trodde mig se sjelfva hin håle! Och ändå darrade jag inte på handen. Jag var stadig som klippan, och jag känner mig