på mitt hemvist. Jag behöfver icke klifva upp i träden för att tillbringa natten och icke heller taga mitt nattlöger på en löfoädd: jag har tak öfver hufvudet; jag bor uti hvad man öfverallt skulle kalla ett boningshus och icke en bäfverhydda, såsom du, en parisiska, kanske inbillar dig. i — Det rum, i hvilket jag nu skrifver till dig, ligger på nedra botten, är rymligt, luftigt, och trån dess båda fönster har man en herrlig utsigt... Möblerna bestå af en jernsäng med hvita gardiner, ett stort skrifbord, hvarpå ligga kontorsböcker, räkningar och många andra papper, allt i den fullkomligaste ordning. Jag bör äfven nämna ett toalettbord, en byrå och två goda länstolar; ty en civiliserad man bör framförellt kunna sitta beqvämt. Jag slutar denna korta skildring med att omnämna tre på väggen hängande taflor : ett miniaturporträtt af min aktningsvärde herr far, ett porträtt af en gammal skolkamrat, en ung prins, som älskas och värderas af alla som känna honom, men som olyckligtvis icke är tillräckligt känd; vidare porträttet af en liten figur i äppelgrön debardeur-drägt, med skalksaktig min, som tycks småle mot mig och hos hvilken jag på mindre glada stunder söker trösta mig öfver min nuvarande ensamhet genom minnet af trefliga förflutna dagar. i Nu, om någonsin, är stunden inne att tala om min makt, mitt stora välde. Många suveräna furstar med säte och stämma i tyska riksförsamlingen ha ett mindre område än jag att befalla öfver: hela åttiotusen tunnland lyda under min värjo. Det är väl sannt att jeg i mitt patriarkaliska furstendöme egeniligen räknar blott fyrfota undersåter: tjugutucen fär, tusen oxar eller kor, femhundra hästar, till hvilka jag också kan, utan at egentligen göra dessa orätt, lögga ett betydligt antal kaffriska, hottentottska, malajiska, svarta, gula, kaffebruna tjenare, om hvilka de i Elyseiska fälten befintliga fenomener kunna gifva dig blott ett svagt begrepp, På Morgonen i daggryningen gör jag med, rigarren 1 mun ett besök i ladugården, för att