veriten med en domares stränghet, — er förvirring har redan uppenbarat hela sanningen för mig. Nu uppstod melian dessa begge män ett ögonblicks förfärlig tystnad. Medan Anthony, blek och utom sig, konvulsiviskt kramade länstolskarmen, skingrade sig småningom det på öfverstens panna hopade ovädret. Utan styrka i sin ovisshet, hade hade han deremot återvunnit hela sin kraft, då sanningen låg ohöljd för hans blickar, och ett hastigt fattadt beslut, oföränderligt som ödet, hade återställt lugnet i hans hjerta. — Ni är utan tvifvel en hederlig man i verldens ögon, min herre, — sade öfversten med bittert hån; — jag är säker om, det ni ej skall dra i betänkande att med väpnad hand ge mig upprättelse, och måhända skall ni också i striden skona gråhårsmannen . .:. Så tror jag åtminstone, och det skulle kosta allt för mycket på mig att hos den trappre sir Georges son finna blott lågsinthet och lumpenhet. — Min herre, — afbröt Anthony med en af nerfryckningar afbruten röst, — ni har roitt lif i era händer; hvad slags upprättelse ni också fordrar af mig, så samtycker jag strax dertill; men jag ber, skona min heder; ni vet icke huru grymt jag lidit, och huru jag lider äfven nu i denna stund. — Och hur skall då icke hon lida, hon, den olyckliga! — återtog öfversten. — Hurudant lif skall väl hon komma atttillbringa, utan familj, utan namn? Ett lif i vanära och ensarohet, den dödas Nf midt ibland de lefvande? Blott en vansinnig kärlek, en oemotståndlig böjelse kunna förklara ert brott. Ni älskade henne, min herre, och ni tänkte ej i främsta rummet på henne, på hennes framtida öde! Det är med fasa som jag, den bedragne, skymfade maken skådar denna framtid; ty jag inser blott alliför väl hvilset hårdt etraff försynen ämnar menederskan . . . Himlen är mitt vittne, att hon missköat mitt hjertas hela ömhet; jag äl skade henne ännu mera såsom en dotter, än