Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

Gontrey framtog nu ur bröstfickan en bundt bankosedlar och lade dessa i den unga flickans knä. Bijous kinder purprades afen häftig rörelse; hon tryckte handen mot sin panna och sade med en af vrede blandad smärta: — Han skall då alltid förställa sig för mig, ända till sista timman, till sista ögonblicket! — Ah, kan du så illa tolka mina tankar? — återtog Gontrey i en ömt förebrående ton, — Gifve Gud att jag, för hela mitt lifs olycka, ej måtte gissa den bedröfliga sanningen, som du så omsorgsfullt söker dölja för mig! Hör på, Henri, — fortfor hon och riktade på den unge mannen en blick, som lyste af en feberaktig eld, — har du någonsin älskat mig? i — Ja, jag har älskat dig af hela min själ, svarade Gontrey. — Hyser du någon aktning för mig?... Aktning, har jag väl rättighet att begära en sådan af dig?... Jag har kostat dig alltför mycket, — fortfor Bijou i en obeskrifligt bitter ton; — men säg: tror du mig vara en hederlig flicka, tror du mig ha ett redligt hjerta? — Förr skulle jag tvifla på mitt eget bjerta, än jag kunde tvifla på ditt, — svarade den unge mannen, — Nå väl, drag då ur mitt bröst detta glödheta jern, som bränner mitt hjerta, alltsedan jag vet att du ämnar resa; svär mig vid din fare namn, vid din mors minne, att allt är sannt, verkligen sannt rörande detta arf, soma fallit till dig såsom ifrån himlen! Vid denna fråga drog sig ett dystert moln öfver Gontreys panna han ryckte på axlarna och svarade bloti: — Du är tokig! s 5 Den unga flickan fortfor med tilltagande ifver: — Hör gifs inga undanflykter, hör gifs initet sätt att slippa besvara min fråga, Har du fått ärfva, ja eller nej? Är du millionär, elJer ruinerad? Svara vid din heder! I Gontrey svarade ej. — Ah, mina aningar slogo då in! — utro.pade Bijou, i det hön vred sina bönder med en grym förtviflan, — Jag har puinerat dig.