Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

fel: en utomordentlig egenkärlek och en oböjlig vilja. Intill närvarande stund har rn vilja alltid gätt i fullbordan. Jag vet nog att jag var rik, och att jag icke mera är det. Jag måste finna mig uti att lyda i stället att befalla; fattiga stackare som jag få icke ha sin egen vilja: detta skall jag nog framdeles erfara alltför väl; men må det åtminstone icka bli af dig, min älskade, som jag får erfara det! ... Hör på, jag skall gå så långt jag kan i uppoffrandet af min vilja. Om du vägrar att ta emot dessa bankosedlar, kan du ätminstone icke vägra att behålla dem såsom en i din vård anförtrodd summa, den jag kanske en dag skail finna mig lycklig att återbekomma. Förvara derföre dessa penniogar åt mig. Beträffande åter det att du skulle skilja dig från dina juveler, mitt barn, så, om jag också icke hade ätit på hela åtta dagar, skulle jag ändå icke ha mod att samtycka dertill: de kläda dig så väl!... Se så, min. vän, vi begge som alltid kommit så väl öf. verens, skulle vi nu tvista på den sista half. timman af vår sammanvaro? Betänk det väl, Bijou, det dröjer länge innan vi åter kunna låta en uppstådd tvist efterföljas af en så ljuf fjerdedels timma af försoning. fu de dick drog med käörlekfull hand den förtjusande flickan närmare intill gig och henne ömt till sitt hjerta, fig och tryckte I Klockan hade nyss slagit fem i pendylen i förmaket, . då Gontrey med stark hand öpp:nade dörren och syntes på trappafsatsen. ; Liksom Loths hustru, vände han sig icke om för att betrakta denna för bonom så köra boning; men han stannade ett ögonblick och qväfde i näseduken bittra tårar. Bijou hade Ined!utat sitt ansigte mot en af soffdynorna, !den hon fuktade med sina tårar, och hon upprepade med snyftande röst: I o— Min Gud, hur högt jag älskade honom! (Forts. följer.) os