Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 1

ord, en verklig nabobs rikedom! Se, det var en onkel som heter duga, en kung för alla onklar! En sådan kan man sörja med agremang. — Det är då visst och sannt, att jag känner ingen enfaldigare varelse än du, Sampigny, — sade Mequinet i skolmästareton. — Bara du läser något i en tidning, så tror du det strax gom det vore cti evargelium. Jag skulle ej vilja ge hundratusen francs för hela det stora arfvet. — Och man skulle ej vilja afstå det åt dig för tio millioner, — återtog Sampigny, uppretad öfver sin väng halsstarriga tvifvel. — Fråga då Ricourt, som kommer der. Några ögonblick förut hade Bradshaw, Gontrey och Ricourt, hållande hvarandra under armen, inkommit på boulevarden, vid hörnet af gatan Mont-Blanc. Der stannade de ett ögonblick. o— Vi träffas på paketpostkontoret klockan half sex, — sade Ricourt till Gontrey; — jag måste nu gå på tidningsbyrån. — Och jag, jag går tillbaka i hotellet, för att säga till om hvarjehanda, — yttrade Bradshaw. oo Jog för min del, jag går... — sade Gontrey. oo— Vi veta nog hvarthän, — afbröt Ricourt; — min komplimarg till den otröstliga! Och de tre vännerna tryckte hvarandras hand, samt åtskiljdes derpå i olika riktningar. — Hör på, bästa Ricourt! — sade Sampigny, i det han med ett handslag hejdade litteratörslejonet. — Säg oss i korthet hvad du vet om Gontreys stora arf. — Hvad jag vet är, att detta arf är alldeles oberäkneligt, — svarade Ricourt. — Oberäkneligt! — upprepade Sampigny. — Han måste erlägga öfver en million i arfsprocent blott till staden New-York, — En million i arfsprocent! — upprepade Sampigny utan minsta medlidande med sin motståndare, . — Man har i den aflidnes bordslåda funnit hundra aktier i franska banken, tvåhundra